This is the end, my friend

Ok, den förra posten var bara jag som fegade. Ville väl skjuta upp det oundvikliga lite till. För fastän jag och Jocelyn är helt överrens om att nu ska det verkligen ske, kattan ska dö, så känns det ändå svårt. Raskatt har varit med i drygt ett år nu. Varenda dag har jag tänkt på henne och på vad jag ska skriva härnäst. Ivrigt kollat om någon har kommenterat och blivit lika jäkla glad varje gång det har hänt.

Allvarligt talat så har Raskatt varit den bästa terapin någonsin. Och egoboostande så in i helvete. För det är många som har läst och gillat det (tack för det Viggo, Silverfisken och Sigge, utan er hade nog inte många hittat hit). Är fortfarande full av förvåning över att det har kunnat få en sådan enorm betydelse för mig, att total strangers har glidit in på kattan. Och smygtittat in i våra liv.

Men nu är det dags att lägga ner. Till att börja med är allt helt annorlunda nu än när vi började. Nya jobb, nya killar, nya problem och nya glädjeämnen. Mår mycket bättre och därmed har en av de viktigaste premisserna för mitt skrivande försvunnit. Dessutom märker jag hur jag censurerar mig mer och mer. Av hänsyn till mina nära och kära men också för att anonymitetens skydd börjar luckras upp. Och det ställer till det.

Sedan har både jag och Jocelyn börjat jobba mycket mer och hinner inte uppdatera lika ofta längre. Vilket stressar mig enormt mycket. Besökssiffrorna sjunker om man inte skriver. Så är det, vilket ibland har lett till inte så genomtänkta och roliga inlägg som man kunde önska. Och att helt plötsligt skriva för att hålla besökssiffrorna uppe, inte för att man verkligen vill, det är inte riktigt syftet med Raskatt.

Så här svarade Jocelyn när jag bad henne att sammanfatta The Raskatt Experience en smula:

Hur har det varit att blogga?
(Du tyckte ju att det var riktig nerd alert från början.)
Hur det har varit att blogga? Emellanåt befriande skönt att häva ur sig, fantastiskt underbart bara att få skriva fritt, i bland också stressande. Kattan har liksom funnits där som ett ibland illa behandlat husdjur, de gånger man liksom inte haft tid, inspiration eller lust att skriva.

Vad har hänt i ditt liv under året som gått?
Typ allt. Vad har inte hänt?

På vilket sätt har det märkts i bloggen?
På många sätt antar jag. I det jag skrivit. Hur mitt humör har skiftat mellan olika perioder. Jag tycker att jag varit ganska öppen med allt det som hänt i mitt liv. Men inte allt för. Har liksom aldrig känt något behov av att peka ut eller älta, snarare hiva ur. Hiva ur sig skit och känslor och funderingar.

Kommer du att sakna det?
Om. Massor. Kattan har liksom blivit som en fin vän. Men nu måste hon dö.
Det är så totalt befriande att skriva anonymt. Man slipper prestera, man kan vara ena dagen pretentiös, nästa superbarnslig för att dag tre uppträda supertjurigt. Dessutom kan språket så totalt leva fritt. En lisa för alla själar med skrivsug. I'm telling you.

Ok, this is it. Åh, det känns faktiskt sorgligt. Kommer att sakna det. Som fan. Det är som när man avslutar ett förhållande, inte för att man slutat älska varandra men för att det helt enkelt inte funkar att leva ihop. Kanske kommer jag inte kunna hålla mig, utan slinker in här då och då om jag inte står ut. Men i stort så är detta det sista ni hör från oss. Kram. C&M

30-årskris?

Tog en cigg efter lunchen igår.Har knappt rökt sen jag gick i åttan.
Har tvingat mig själv att dricka alkohol varje dag de senaste två veckorna. Vet inte hur man gör om man ska umgås på något annat sätt. Och jag pallar inte att vara ensam.
Samtalen med väninnorna handlar allt oftare om relationsvåndor (vanligaste exempel: "Men ska man inte få ligga med någon annan i 50 år nu?"), högre räntor eller inte och när det egentligen borde skaffas barn.
Testade även snus igår under förfesten i Röda bergen. Visserligen kardemummasnus. Men ändå.(Nyförlovade kompisen bjöd på det. Hon har aldrig snusat förut.)
Sen tog jag en cigg till.

Herregud.

20 saker om mig

Tänker sno Silverfiskens idé rakt av nu. Fast 100 saker kommer jag aldrig att orka få ihop. 20 känns lagom. Håll i hatten:

1. Jag är bra på att spara pengar.
2. Jag är lyckligare än någonsin tidigare i mitt liv.
3. Jag tänker varje dag att jag borde gå ner i vikt.
4. Jag hatar att spela kubb.
5. Jag känner lite panik över att jag inte vet vad jag vill jobba med, egentligen.
6. Jag skulle vilja lära mig att spela tvärflöjt.
7. Jag har aldrig varit otrogen. Förutom vid ett par tillfällen då jag tydligen var ihop fast jag inte trodde det.
8. Jag har varit kär tre gånger. Förälskad otaliga gånger. Oftast olyckligt.
9. Jag har dykarcert.
10. Jag har inte körkort.
11. Jag inser att jag förmodligen aldrig kommer att få hångla med en tjej och det gör mig lite sur.
12. Jag undrar hur man gör slut med kompisar.
13. Jag är sjukt intuitiv. Vet alltid hur det kommer att sluta.
14. Jag vill bo och jobba utomlands en gång till i mitt liv. I New York.
15. Jag vill ha två barn innan jag fyllt 35.
16. Jag har kommit över alla tidigare relationer nu. Nästan.
17. Jag har inte berättat för särskilt många vänner om den här bloggen.
18. Jag känner mig ändå handikappad när jag jag skriver här. Måste ofta censurera mig. Det stör mig.
19. Jag börjar fundera över vad jag ska äta till lunch runt kl 10 varje dag.
20. Jag är långsint och glömmer aldrig.

Tillbaks!

Oh Lordi vad seegt det är att jobba just nu. Men jag tror att det gjorde mig gott att vara lite ledig. Konstigast på semestern var att få se alla bilderna i Peter Siepens mobil, inklusive en konstnärlig nakenbild (full frontal) på honom själv. Och fotbollsspelaren Jesper Blomqvists vita byxor med snörning i rumpan (undrar vad han och Carola snackade om så länge under sin lilla tête-a-tête på festen i Norrviken förresten...). Vidrigast var rapporterna om hur illa folk beter sig i Båstad. Jag har aldrig förstått det här med att det plötsligt skulle vara helt ok att lämna all vett och sans hemma på semestern. Och ägna sig åt saker som att köpa horor i Thailand, snorta kola på gatan i Amsterdam eller spruta champagne på polarna på Madison. Suck. Suck. Suck. Stillöshet är fan det värsta jag vet.

Själv somnade jag, redlös med klänningen uppe vid öronen, inkurad i en taxi till exotiska Voxtorp med en råsnubbig fallosliknande korv (jo, en riktig korv försök er inte på några snuskiga liknelser tack så mycket) i mungipan samma kväll som Ljungberg enligt uppgift festade skjortan av alla andra. Var fortfarande full när jag vaknade.

Absolut jobbigast var när jag insåg hur fel jag har när jag tror att jag är en skön tjej. Så är inte fallet. Inte när det vankas ex. Shit vilket issue detta är för mig. Vilket onekligen är ett problem om ens kille kommer från en mindre stad. Som man är på besök i. Och plötsligt förväntas träffa dessa ex. På ett trevligt och avslappnat sätt. Icke sa nicke. Är nu officiellt en bitch. Jag hörde det själv när jag på frågan "Men tycker du verkligen att jag ska svara nej på frågan om det är ok att komma förbi en stund och hälsa" svarade "ja, det tycker jag faktiskt". Men jag står för det. Pallar inte. Sorry.

Här är min semester

Var på piratfest igår. Tillsammans med typ tusen pers till som först fick se pirates-filmen, sedan bli bussade till MS Gerda för en rätt sunkig buffe. Det är lite smutsigt att äta så mycket man kan, dricka upp sina drinkbiljetter och sedan snabbt som tusan dra iväg till något anständigt ställe. Fast några stannade kvar länge och några kom sent, som Marcus Schenkenberg som enligt uppgift såg overkligt vältränad, om än ganska sliten och packad, ut. Rätt många kändisar som man hade glömt var där, som hon mörkhåriga i A-teens, Daniel Lindström, De-De Lopez och några gamla Robinson-rävar. Annars då, tja, kostymnissar med slingor i håret och konstigt mönstrade skjortor verkar lite ängsliga för hur det egentligen ska gå för filmbranschen, det drogs lite linor på toa och äckligast var matbananen i den konstiga "salladen". Roligast att se var raskattsfavoriten Lars Frölander!

Men vet ni vad! Jag ska få vara lite ledig! Japp, halleluja amen! Torsdag och fredag går i semesterns tecken. Ska söderöver, det blir lite Båstad, lite bilsemester och lite Varberg. Har fört över lyxresepengar från sparkontot, packat ner flip-flops, converse, ballerinaskor och ett par supersnygga röda partyskor, fixat ledighetslektyr ("Allt är upplyst") och kommit ihåg att hälla ut mjölken och ta ut soporna.
Hm..har jag glömt nåt.. just det ja, måste ju jobba lite idag också, så att jag kan gå härifrån med ett snövitt samvete. He he...

Dags för en mini-me?

Har haft en perfekt helg. Det var så härligt att jag länge trodde att jag hade semester på riktigt. Var helt säker fram till att jag upptäckte att jag satt på tunnelbanan till jobbet och regnet öste ned i morse. Ett brutalt uppvaknande. Men, helgen var nice. Speciellt sangriaorgien på Tranans sommarbar var fantastisk. Och mastodontkonserten på Stadion. Och fotbollsmiddagen hos kompisarna i Gamla Stan igår då jag fick fotbehandligen från paradiset. Fotskrubb, fotbad och fotmask (!) mina vänner, är the shit.
Har firat 6-månadersjubileum. Och så smått börjat diskutera det här med barn. Monsieur verkar inte så peppad. Tur. Var lite inne på att jag ville föröka mig för några månader sedan. Men nu har jag svängt. Tror att det har med mina gravida vänner att göra. Det är skrämmande när det blir så konkret. Yikes. ("Jag tror att det är Damien som bor inuti mig", sa en av dem häromdagen). En sådan oåterkallerlig grej som barn är läbbigt som fasen. För att inte tala om hur läskigt det verkar vara att de växer i ens mage, föds ni vet genom var och att man sedan är för evigt dömd till sömnbrist, kroppsligt förfall och yrkesmässig diskriminering. Och så blir man en sliten småbarnsmorsa vars snubbe börjar titta på 20-åringar medan man själv intresserar sig för yoga och heminredning.
Nä, det får allt vänta lite.

Förresten. Snart kommer Raskatt att dö. Tänkte bara förvarna lite så att det inte kommer som en total chock för alla er fina trogna läsare.

Snälla skjut mig

Nä, nu har jag tröttnat på almedalar, pophögrar, lindexrumpor, brittans jäkla hårfärger och allt, allt, allt som har med medier att göra överhuvudtaget. Vill bara ligga i solen och läppja dagens och bedöva mig själv från all form av vett och sans. Lite köttkoma skulle sitta bra. Har jobbat på bra med dekadensen den här veckan, och lyckats somna lite småpackad varje kväll.
Idag blir det Depeche men det ska väl kunna slinka ner lite ångesdämpande vin då med. Resten av helgen vill jag tillbringa på Spyans uteservering, fast förankrad vid en flaska rosé.
Är så trött. Blä. Tur att vi har luftkonditioneringen från helvetet här på jobbet (sjukt jävla kallt är det, sitter insvept i kofta, filt, raggsockor och mössa. Nä, inte riktigt men nästan), annars skulle jag somna.
Tur också att jag ska få lite ledigt nästa vecka. Ska, ganska otippat, åka en sväng till Båstad. My lord. Hoppas på riktigt jäkla trashigt festande med många dyra goody bags och Fredrik Ljungberg-moments. Och sen blir det västkusten ett par dagar. Innan det bär tillbaka till gruvan igen.

Min största tröst just nu är att Jocelyn förhoppningsvis ska hänga i Florida hela hösten med sin galet framgångsrika tidningsmagnat till snubbe. Gissa om jag tänker sola mig i glansen och typ sitta och vara lyxtrofe vid deras pool.

Vad är det med er?

Visst, man vet att snubbar är eh... snubbar. Lite halvgrisiga, lite (och inte så lite heller) taskig självkännedom och självinsikt, ganska mysiga men ibland så enkla att de blir superkomplicerade (eller om det var tvärtom).
Och det är väl okej, vi brudar har ju också våra klassiska issues. Vad som däremot inte är okej är att när jag som nu vikarierar som redaktör säger till mina manliga kollegor (som SKA lyssna på mig och efter lite diskussioner fram och tillbaka göra som jag säger) helt enkelt vägrar. "Hur ska jag hinna?" "Det går inte." "Det är omöjligt." "Du har ingen aning om hur mycket jobb du lägger på mig." OCh så vidare, och så vidare, och så vidare.
Och inte nog med att de gnäller, de TJURAR också. Och allt detta, fastän jag VET att de inte beter sig så mot manliga chefer. Hur kan en snubbe i ens egen ålder funka så? Hur kan dessa människor vara så bittra? Jag vet ju att jag gör mitt jobb bra och de borde väl bara vara glada att få lära sig och bli ännu bättre? I stället för att benhårt hävda att de minsann vet bäst (det gör de inte).
Ursäkta mig, men jag var bara tvungen att häva ur mig. Och ni män som eventuellt läser detta; ta tillfället i akt och rannsaka er själv, ni tror säkert att ni är sjukt sköna och jämställda, men förmodligen är ni inte ens i närheten av så härliga och 2006 som ni inbillar er.
Igen, sorry, so much hate in my body right now.
/Jocelyn

"Gula Blend och rödvin vare här ja"

Helgen gick i svennecharterns tecken. En orgie i grillning, rödvinsdunkar, hot shots-race, after-beach med trubadur (man tror liksom inte att det finns på riktigt men när vi satt och klunkade iskall öl i plastglas i den nästan 30-gradiga eftermiddagshettan satte två killar igång och spelade hits. Högt. Och det skånska gänget bredvid oss började bröla "Alice, Alice" En musikalisk efterlysning förstod jag till slut). I den andra andningen utforskade vi Byxelkroks uteliv. My lord. Tjejerna TOG AV SIG SINA TOPAR. Och dansade till eurohitsen i BARA BH:n. Vilket förfall, vilken dekadens.
Lärdom 1: Oj vad bra det är att bota bakfylla med kroppkakor!
Lärdom 2: Road ragen lever och frodas i sommar-Sverige. Speciellt äldre män med anlag för stroke verkar bli enormt provocerade av en bil full med snygga tjejer.
Lärdom 3: Måste måste måste smörja noooga med solskydd. Över heeela krppen. Svider rejält precis under skinkorna.

Det är skönt med charterliv. Det är inte för inte som mitt nya smeknamn är Maggan.