Patetiskt sommargnäll

Har gått runt med en liten sommardepression men jag tror den börjar lätta. En långhelg på Öland med några fagra donnor, solhatten på och ett tryggt antal bag-i-boxer tar sin början ikväll. Känns mycket bra.

Men det har varit lite uppförsbacke ett tag. Usch, jag som tidigare nästan satt en ära i att vara fenomenalt bra på att "vara ensam" (vilket egentligen är en helt sjuk sak av mig att påstå eftersom jag verkligen inte är ensam på den nivån att jag firar jul ihop med Arne Weise och tillbringar mina sommarkvällar med Anders Lundin i sprallig högform) har upptäckt att så inte längre alls är fallet. Jag mår dåligt av att vara ensam nu för tiden. Samtidigt är jag alldeles för energilös för att orka initiera umgänge. Smalltalk på jobbet är nästan plågsamt påfrestande just nu. Så jag sitter mest tyst och stirrar in i väggen. Och deppar.

Misstänker att det bor en masochist i mig för i förrgår gjorde jag min mesta deppargrej: Gick på bio ensam.
Sjuuukt deppigt. Började nästan grina.
Ensam på väg till biografen. Ensam i kön. Ensam i plockgodisval. Ensam i biomörkret med några homosexuella cowboys.
Och så, hem ensam.
Får plågsamma deja-vuer från förra sommaren i skåne. usch.
Blä vad synd det är om mig.

Ska verkligen försöka ta mig ur min patetiska eremitkänsla.
Med början ikväll.
Hej hej Öland.