Dags för en mini-me?

Har haft en perfekt helg. Det var så härligt att jag länge trodde att jag hade semester på riktigt. Var helt säker fram till att jag upptäckte att jag satt på tunnelbanan till jobbet och regnet öste ned i morse. Ett brutalt uppvaknande. Men, helgen var nice. Speciellt sangriaorgien på Tranans sommarbar var fantastisk. Och mastodontkonserten på Stadion. Och fotbollsmiddagen hos kompisarna i Gamla Stan igår då jag fick fotbehandligen från paradiset. Fotskrubb, fotbad och fotmask (!) mina vänner, är the shit.
Har firat 6-månadersjubileum. Och så smått börjat diskutera det här med barn. Monsieur verkar inte så peppad. Tur. Var lite inne på att jag ville föröka mig för några månader sedan. Men nu har jag svängt. Tror att det har med mina gravida vänner att göra. Det är skrämmande när det blir så konkret. Yikes. ("Jag tror att det är Damien som bor inuti mig", sa en av dem häromdagen). En sådan oåterkallerlig grej som barn är läbbigt som fasen. För att inte tala om hur läskigt det verkar vara att de växer i ens mage, föds ni vet genom var och att man sedan är för evigt dömd till sömnbrist, kroppsligt förfall och yrkesmässig diskriminering. Och så blir man en sliten småbarnsmorsa vars snubbe börjar titta på 20-åringar medan man själv intresserar sig för yoga och heminredning.
Nä, det får allt vänta lite.

Förresten. Snart kommer Raskatt att dö. Tänkte bara förvarna lite så att det inte kommer som en total chock för alla er fina trogna läsare.