Vad är det med er?

Visst, man vet att snubbar är eh... snubbar. Lite halvgrisiga, lite (och inte så lite heller) taskig självkännedom och självinsikt, ganska mysiga men ibland så enkla att de blir superkomplicerade (eller om det var tvärtom).
Och det är väl okej, vi brudar har ju också våra klassiska issues. Vad som däremot inte är okej är att när jag som nu vikarierar som redaktör säger till mina manliga kollegor (som SKA lyssna på mig och efter lite diskussioner fram och tillbaka göra som jag säger) helt enkelt vägrar. "Hur ska jag hinna?" "Det går inte." "Det är omöjligt." "Du har ingen aning om hur mycket jobb du lägger på mig." OCh så vidare, och så vidare, och så vidare.
Och inte nog med att de gnäller, de TJURAR också. Och allt detta, fastän jag VET att de inte beter sig så mot manliga chefer. Hur kan en snubbe i ens egen ålder funka så? Hur kan dessa människor vara så bittra? Jag vet ju att jag gör mitt jobb bra och de borde väl bara vara glada att få lära sig och bli ännu bättre? I stället för att benhårt hävda att de minsann vet bäst (det gör de inte).
Ursäkta mig, men jag var bara tvungen att häva ur mig. Och ni män som eventuellt läser detta; ta tillfället i akt och rannsaka er själv, ni tror säkert att ni är sjukt sköna och jämställda, men förmodligen är ni inte ens i närheten av så härliga och 2006 som ni inbillar er.
Igen, sorry, so much hate in my body right now.
/Jocelyn