Att lämna någon man älskar

Vi hade väl egentligen aldrig haft det dåligt. Vi var ett av de där paren som aldrig bråkade, som alltid skrattade, som aldrig frestades att slänga hårda ord mot varandra, som älskade varandra djupt men som kanske aldrig riktigt... pratade. Vi fastnade liksom halvvägs, i ett lyckorus som vi var så rädda att förstöra att vi aldrig vågade gå på djupet för att då kanske, kanske upptäcka att där saknades något mellan oss.
Förra våren kom han hem en dag; skakade och var nervös, slet av sig sin tröja i hallen. Mager, blek, tatuerad; och så med en ny text på armen. Mitt namn.
Jag log, vi kramades så hårt att jag knappt märkte klumpen i min mage.
Sommaren gick. Det var himmel för oss, och det var helvete, fast bara i mig. Vid ett tillfälle satt vi på vårt hus terass. Jag sa som jag kände: "Hur fan ska det här funka? Jag vill springa i 190, och du du är så förbannat nöjd." Fast vi redde ut det där. Lite tillfälligt. Saker och ting skulle bli bättre. Och sedan åkte vi på semester tillsammans. Vinfylla på en brygga bland båtarna på franska rivieran. Jag tänkte att det här kanske var tillfället då vi skulle våga hoppa ur våra trygga förhållanderoller och komma varandra nära på riktigt. Men han sa saker till mig som jag bara lyssnade på lite vagt, jag sa saker som jag då trodde att han inte förstod. Och klumpen växte.
Någon månad senare, hemma igen. I köket. "Jag måste ut, härifrån, jag känner att vi inte utvecklas tillsammans längre". OCh hans svar: "Det är det som är skillnaden mellan dig och mig." "Varför ska vi utvecklas när det är så bra som det är?" Han hade slagit huvudet på spiken. Just det var skillnaden mellan oss.
På det svartvitrutiga köksgolvet skakade han. Efter drygt fyra år visade han mig för första gången sina tårar och viskade i en desperat omfamning "Hur kan du på allvar säga att vi inte ska vara tillsammans hela livet?". Orden har etsat sig fast. Under flera månader gick de på repeat i mitt huvud. Men jag hade bestämt mig.
Ofta saknar jag honom så att det skär i mig; min vän, min familj, min lycka mina tidiga 20-år: Det är vidrigt att lämna någon man älskar. Och jag älskar honom fortfarande; för den fantastiska person han är, för tiden vi hade tillsammans, men jag vet att han nu också vet att det var rätt.
I tisdags tatuerade han över mitt namn med en stor grön drake. Han har gått vidare, och det har jag också gjort, jag måste bara precis som han våga ta fram den vassa saxen och klippa navelsträngen på allvar.
/Jocelyn

Min största fiende

Det är som att det bor ett vidrigt litet monster i min mage. Det är grönt och kallt och hårt. Länge har det dvalat. Trodde nästan det var borta. Trodde på min egen bild av mig själv som osårbar och med koll. Men, så lite som behövs för att det ska få näring och växa. Nu sitter det där, som en ständigt närvarande fara som sprider sig och tar ett järngrepp runt mitt hjärta. Det fryser ner mig.
Har jobbat så hårt de senaste åren på att ha kontroll och bara ge exakt så mycket av mig själv som jag orkar med att förlora. Trodde att det kunde fungera så.
Men det gör det naturligtvis inte.
Såklart.
Och nu sitter jag här och kan bara konstatera det läskiga faktumet att jag har lagt mitt liv i någon annans händer.
Vill inte vara någon annanstans.
Önskar bara att det där jävla monstret kunde gå och dö.
Att all konstig osäkerhet och nojighet, misstänksamhet kunde raderas för alltid.
För, för ovanlighetens skull, är det nog bara jag som spelar spel. Med mig själv.

Var tog helgen vägen?

Måste sluta gå ut på lördagar. Känner mig fortfarande bakis. Helgen i
sammandrag:
Parmiddag i fredags. Drack en och en halv flaska vin själv. Och mumsade
upp en ost som smakade korv. Väldigt konstigt. Fnissade extremt mycket.
Och rodnade, i vanlig ordning. Jobbigt.

Slöade i Vasaparken i lördags. Blev störd i min dvala av
polishelikoptrar, åtta polisbussar och ett sjukt demonstrationståg.
Ärligt talat, hur fräscht känns det att bära fanor och skandera
"Sverige åt svenskarna". Kändes overkligt och obehagligt.

Drog sedan på förfest hos min kompis L.s nya kille. Lite musikaliska
kulturkrockar (det var Metallica och Gessle som regerade) men rätt
kul. Förvånades över hur vanligt det blivit bland helt vanliga tjommar
att dra en lina på lördagskvällen. Vi snackar inte medierävar ( i de
gängen är liksom snortarfaktorn inte särskilt chockerande) utan helt
vanliga säljare och mellanstadielärare. Själv passade jag.

Sedan blev det totalfylla. På O-baren. Eller, rättare sagt, det där
ingemanslandet på Sturehof precis innan O-baren. När man står där med
en ljummen öl ihanden vet man att kvällen helt håller på att kapsejsa.
Men vi räddade oss in på spyan innan det blev försent.

Efterfest med kall pasta ur en kastrull. Jag slocknade i soffan vid
fem-blecket. Mådde som jag förtjänade hela söndagen. Och är fortfarande
groggy idag. Måste sluta gå ut på lördagar.

Darwin shmarwin

Min kusin tror inte på evolutionen. Han tror på första mosebok. Bokstavligen. Han tror nog att jag kommer att brinna i helvetet. I alla fall om jag skulle berätta om alla mina synder.
Och ja, vi har ganska hetsiga diskussioner om det mesta. (De är så sjukt tröttsamma. Men jag lovar, det är inga problem att fortsätta vilja kalla sig för feminist när han går igång)

Fast vad fasen, kanske är det jag som har fel. Uppenbarligen tror en fjärdel av Sveriges befolkning inte på att vi härstammar från något slags urdjur som muterade och sedermera kravlade upp på land. (Hm..När man säger det sådär låter det ju faktiskt mest som en galen hallis). Kanske är det inte fel att omvärdera och ifrågasätta det givna. En gång i tiden var vetenskapens hetaste slutsats att jorden var platt...Paradigmskiften är alltid mentalt plågsamma.

Åh..vad ska man tro på när det blåser kallt, allt är kaos, man varken vet ut eller in och inga sanninger pallar trycket?
Som de extremförvirrade själar vi är ska jag och Jocelyn nu rycka i det sista, patetiska, halmstråt. Nästa vecka bär det av till en spådam!

Vi ska lägga våra liv i hennes händer och med hjälp av tarotkort och kanalisering (eh, say what?) utröna om vi någonsin kommer att hitta Det där och Den där. Eller så kanske det är precis det vi har. Längtar så. Måste få klarhet och en snäll dam med förkärlek för kristaller och rökelse. Lovar att berätta hur det gick.

Klagan

Vem är det som sagt att det är fult att klaga? Och varför är det så fel? Så länge det inte går till överdrift och blir till bitter förpestan över andras tillvaro så ser jag det snarare som en nödvändig ventil som behöver luftas för att det jobbiga ska försvinna och kunna ge plats åt allt det där bra som man egentligen känner. Klagan äro mao underbart.
Idag, till exempel, har min dag hittills varit jävligt rutten. Varför? Jo, here it goes:
–Gillar jobbet, men shit ändå, hur torftigt och meningslöst är det inte att skriva en massa goja som ingen ändå tror på?
–Min chef och vän är helt färdig av arbetsöverbelastning, jag också i och för sig, det är satans tungt det här, men jag slipper ju åtminstone dra det allra tyngsta ansvarslasset.
–Relationer är ju ta mig fan helt hopplösa. Är allt bra så tröttnar man, stormar det vill man ha lugn och ro. Och så vidare.
–Skitkul att resa, men va fan, så här i efterhand: Jag har ju inte råd. Hatar att vara pank. HATAR att vara pank. Gnäll, gnäll.
–Alltså GUUUUUUUUUUD vad Stockholm är ytligt (ey, klyschtouché). Jag blir fan kräkfärdig av att tänka på alla människor (inklusive mig själv) som ens bemödar sig med att vänta utanför Spy Bar på helgerna. Herregud! Det är ju typ tomt med folk där inne. Det där kötricket är ju så uppenbart en grej för att skapa oj-så-eftertraktat-stämning på stället. Ändå står man där. Som ett fån.

Fast visserligen, nu när ventilen är utpyst; satans vad kul mitt jobb är. Stockholmssuperytligt men grymt kul. Det är fantastiskt att bli fjäskad för. Och chefen, hon har ju bara en dålig dag. Är säker på att hon i morgon, eller åtminstone på fredag kommer inse sin storhet igen. Och angående relationerna, tja det har ju ordnat sig förr, även om jag starkt misstänker att jag ändå kommer sluta som en ensam catlady. Och resorna. Jaja, visst pank är skit, men dra åt helvete vad grymt Miami var. Och Moskva. Och New York. Och vad grymt New York kommer vara när jag åker dit i maj igen. Och ytliga Stockholm. I ärlighetens namn är det ju få saker jag uppskattar så mycket som en blöt, flamsig, rosig kväll med ett glas champagne i tassen med en underbart ytlig, fnissig, ängslig partyskara främlingar runt omkring.
Se vad lätt det gick. Klagan äro ett måste.
/Jocelyn

Vad är Suri för namn egentligen?

Åh gud. Har alltid haft svårt för Tom Cruise. Fast shit vilken underhållning han har bjudit på det senaste året. Karln är som en smetig trafikolycka. Men nu går det bara inte längre. Slötittade på Mission impossible häromdagen. Det var kört redan vid förtexterna. Kunde bara se framför mig hur Crazy Cruise plågar Kaie Holmes med sektläror och vägrar låta henne skrika under förlossningen. Scary, scary man.
Nu vill man ju bara veta. Har han ätit moderkakan eller inte!!! Och hur då i så fall. Rå? Grillad? Vilka tillbehör?

Fan, moderkakan är den nya falukorven.

Vive la fete

När jag var typ 20 och bodde i Paris fick jag värsta uppenbarelsen. Mitt i en rödvinsfylla, förmodligen kryddad med lite hasch, insåg jag att detta, detta var min ungdom. Fattade redan då att när jag skulle vara gammal, någon gång i en sjukt avlägsen framtid skulle jag se tillbaka på just den här tiden. Tänkte på den framtida jag med ett stänk av förakt. Då skulle jag ju vara fast. I rutiner och vardagliga måsten, patetiskt men oundvikligt (hey, har trots allt mitt övre medelklassiga arv att tänka på, något annat än att kamma sig och skaffa sig ett jobb var aldrig att tänka på). Därför såg jag till att verkligen njuta av min tid i Paris. Det var rödvin, ögonöppnare, åka fel i metron, baguetter, fattiga dagar, servitisjobb och elaka managers, dricks, kämpa mot språkförbistring, äckliga fransmän, magsjuka, ätstörda tendenser och ungdomlig osäkerhet som gällde.

Nu är jag så mycket äldre. Inte egentligen men det känns verkligen som en livstid sedan sist. Det är spännande att vara här med nytt sällskap och nya ögon. Vad liten restaurangen var jag jobbade på. Och det är ju inte jättelångt mellan Republique och Concorde, som jag hade för mig. Men Oberkampf är ändå oslagbart. Och den nya konsertlokalen brevid Charbon är ju grym. Såg Jenny Lewis igår och insåg att countrysmärta är min grej.

La vie est belle. Glad påsk på er alla.

Back for good

Måste bara berätta lite om i fredags. Det var så där jäkla kul som det så himla sällan blir nu för tiden. Iklädd en enormt lyckad svart skjortklänning, med en dunk vitt i handen drog jag hem till min kompis L, där favvistjejerna satt och sippade på drinkar. Take thats greatest hits gick på högvarv och allt var precis som förr. (Innan parmiddaga och kronisk trötthet gjorde entré i våra liv)

Sen tarre till Riche där det var hela havet stormar som vanligt. Konstigt nog fick jag en extrem endorfinkick när jag fick syn på Joe Lionhead vid bardisken. Oförklarligt men halleluja. Sedan trippade alla gamla godingar in på löpande band. Singel-Peter, gamla klasskompisar och alla de där som man bara känner på krogen. Loves it.

Sedan tappade jag och B bort alla andra. Det var uppgörelser, utredningar och fyllekoma i vägen för avgång till spyan i samlad tropp. (Lustigt hur alla normala regler upphör att gälla efter 24. Det är liksom var man för sig. Att någon försvinner spårlöst eller stoppar tungan i någon främlings hals är liksom inget att höja på ögonbrynen över.)

Så vi drog och kollade om nya kortet funkade. He he. Och så började hela cirkusen om igen. Kul, kul, kul. Träffade en bekant het författare och hans krönikörpolare och snackade om livet ett tag. Tror jag. Känns lite dimmigt faktiskt. Sen åkte jag hem. Kändes rätt.
Var världens lyckligaste när bakfyllan kickade in påföljande morgon.


Senaste subkulturen jag stött på: kaffemaskinsfantaster som bondar på nätet. Kan inte bestämma mig för om det är charmigt eller scary att vuxna människor diskuterar tryck, ånga och maskindelar i globala forum för fantastiskt fika. Men jag är å andra sidan helt nöjd med 7-11:s kaffe.

Onödiga saker man gör

Varför, varför, när man vet så väl att man inte borde, gör man ändå saker som är totalt onödiga? Varför, till exempel, kan jag:
...Utan att blinka säga saker som jag vet gör den andra personen (ofta någon jag tycker väldigt mycket om) ledsen?
...Peta näsan på jobbet (och intala mig själv att ingen ser, fastän jag ju egentligen förstår att ingen är hemlig på en redaktion)?
...Beställa en Long island ice tea för 250 spänn 15 minuter innan stängning och hemgång?
...Köpa en massa onödiga saker, fullt medveten om att jag kommer tröttna på prylen eller plagget inom fem minuter?
...Köpa gymkort när man vet att det aldrig helvete ger valuta för pengarna eftersom man kommer träna ganska duktigt de tre första veckorna och sedan bara låta kortet ligga där och ge dåligt samvete resten av året?
...Köpa fem hekto godis när jag vet att jag hetsäter upp allt och börjar må dåligt efter ett hekto men inte kan sluta utan slukar hela innehållet i påsen ändå?
...Inte bara ringa mormor, åtminstone någon gång så där varannan vecka och morsa lite? Det tar ju typ tre minuter och hon blir så lycklig att hon blir varm i hela själen.

Ja sedan finns det ju förstås en massa andra saker också. En massa andra saker. Herregud, frågan är om inte det mesta jag gör är sjukt onödigt?
/Jocelyn

En ledig dag

Som en läskande hägring i en milsvid öken. Så känns begreppet ledighet för mig just nu. Jag kan se den på avstånd, nästan ta på den ibland. Men för det mesta flyr den sin kos just när jag tror att det är dags att sätta tänderna i den. Och så står jag där, häpen och trött, och öser sand över mig själv istället.

Fast just idag fick jag äntligen fatt i den där tillbringaren med svalka och kylda isbitar. Värsta lyckan. En hel dag av kontemplation och rekreation. Sånt som aldrig hinns med. Ibland saknar jag nästan min eremittid i Malmö. Då bredde helgerna ut sig som oceaner av evigt solokvistande. Me myself and I. I flera dygn. Inte konstigt att Raskatt kom till. Nåja, det var en kanske inte helt sund period. Och egentligen längtar jag inte alls tillbaka dit. Men lite mer alonetime utan inre och yttre stress vore inte dumt. Hinner aldrig tänka nu förtiden. På jobbet är det hets från sekunden jag drar passerkortet och morsar på receptionisten och tar ett djupt andetag. Ett evigt ratrace kantat av crazy people (allvarligt, har tokkonfronterats med det svenska folket dagligen via tel och mail i snart fyra månader. Det verkar inte må särskilt bra), pressade redaktörer, jakten på Scoopet och..
fast nu var det ju min lediga dag jag skulle skriva om.
Den har varit ljuvlig. Tyst. Solsken. Och jag har gjort det bästa och mest avslappnande jag vet: Storstädat.

Jag har ockuperat tvättstugan (att mangla är för själen som att smörja kortison på en eksemsjuk), dammat, dammsugit, satt påskliljor i en vas, skurat badrummet och köpt en ny tvål med smak av smultron och solsken. Konkat bort den månadsgamla tidningshögen och pantat alla burkar.
Det vilar en doft av Ajax över mitt hem. Jag har funderat ut massor av smarta saker om mig själv och mitt liv. Och jag är så harmonisk att jag inte bryr mig ett smack om att min kille just nu träffar sitt ex.
Seriöst.

Ska snart på förfest och har valt ut den snyggaste outfiten. Svart klänning och höööga stövlar med träklack. Ses på Spyan.

Arty farty

Har hängt mycket med konstnärer på sista tiden. Den unga konstmaffian i Stockholm växer sig starkare by the minute. Det är roligt. Mer prickfester och performance till folket säger jag. (Fast just i denna stund drar jag mig till minnes en konstnärlig middag i skåne där alla vid bordet ombads berätta vem som var deras favoritkonstnär. Jag kallsvettades medan ordet gick runt. Men diskussionen dog lite smidigt precis innan det blir min tur. Vet inte om jag borde ha varit lättad eller förolämpad...)

Anyway, det är lite härligt att de finns människor som, på allvar, använder fraser som "jag kände mig väldigt jordad igår". Och som bjuder in en japan som dansar tokdans till klezmermusik under ett tiotal discokulor. Som är svartklädda och svåra. På riktigt. Jag tror att det jag tycker är coolt är att dessa människor inte har en enda ironisk gen i sina utmärglade bleka sensibla kroppar. De tar sig själva och sina känslor På Allvar. De Känner Efter.

Känner mig ofta som en bulldozer i dessa sammanhang. Fast bara ett tag. När alla har druckit sig stinna på rödvin är det ändå bara en enda sak som är viktigt. Precis som i alla subkulturer: sex.
Och banne mig om inte en snubbe som just nu ställer ut på modernautställningen berättade den absolut snuskigaste story jag någonsin hört. Bisarra sexanekdoter har en alldeles särskild plats både på Raskatt och i mitt hjärta, så be my guests (fast varning, det är lite nasty):
Konstnären befann sig i New York och hängde på en riktig sylta. Han började snacka med en äldre fetlagd man. På armen hade han tre tjejnamn intatuerade i ett hjärta och när konstnären frågade vilka de var, visade det sig att de var gamla flickvänner. Någon var en bitch och någon var det bästa ligget han någonsin haft. Varför då, frågar konstnären.
Vilket han nästan skulle komma att ångra.
Jo, serru, han brukade nämligen ta henne analt. Och samtidigt föra in handen och runka av sig själv. Jo, verkligen. Jätteskönt, rekommenderas.

Konstnärer, serru.

Nytt jobb?

Verkligen älskar mitt jobb som jag tycker är både sjukt lärorikt och helt i rätt linje med den karriär jag planerar att göra. Men. Att medieträska i den komersiella delen av journalistiken (ja, det är inte direkt grävjobb jag gör) kan också det vara tröttsamt och... väl ytligt emellanåt. Och då kan jag känna att det vore grymt med ett annat jobb, långt från massor med övertid och det att aldrig någonsin kunna koppla bort.
För det finns andra jobb jag tror jag skulle kunna trivas med (nu har ju jag i och för sig aldrig någonsin, inte ens som liten skit, på allvar övervägt att jobba som något annat än journalist, och det kommer jag kanske aldrig göra heller, men om...)

1. Lastbilschaufför
Det är underbart att stillsamt susa fram högt över alla andra, och ingenstans sover man bättre än i den mysiga lilla sängkojen i hytten.

2. Psykolog
Okej, kräver kanske också övertid och är väl definitivt svårt att släppa efter arbetsdagen, men jag tror ändå att det skulle kunna vara min grej.

3. Lakritstestare
Ja det MÅSTE ju bara finnas någon människa som godisföretagen testar sina nya produkter på. Lakrits skulle kunna bli min avdelning.

4. Rallyförare
Att köra bil riktigt, riktigt, riktigt fort och eller på galna krokvägar är lätt det roligaste jag vet.

5. Servitris
Har testat det förut och älskar den sköna krogstämningen, okej kanske inget man skulle orka med i längden, men ett litet tag.

6. Vårdbiträde
Sommarjobbade ett tag på ett äldreboende i Karlstad och jag trivdes sjukt bra.

7. Kläddesiger
Fast bara om jag hade sjukt mycket pengar, skulle aldrig orka känna pressen av att behöva sälja, men tanken att låta en idé och känsla bli till ett plagg som andra har på sig är kittlande.

Nej, nu är det dags att börja svara på helgens mailskörd, sedan försöka få tag på den där skådespelarbruden för att äntligen få intervjun i hamn. Inte helt förjävligt det heller.
/Jocelyn