Raskatt

This is the end, my friend

2006-07-22T20:22:00.000+02:00

Ok, den förra posten var bara jag som fegade. Ville väl skjuta upp det oundvikliga lite till. För fastän jag och Jocelyn är helt överrens om att nu ska det verkligen ske, kattan ska dö, så känns det ändå svårt. Raskatt har varit med i drygt ett år nu. Varenda dag har jag tänkt på henne och på vad jag ska skriva härnäst. Ivrigt kollat om någon har kommenterat och blivit lika jäkla glad varje gång det har hänt.

Allvarligt talat så har Raskatt varit den bästa terapin någonsin. Och egoboostande så in i helvete. För det är många som har läst och gillat det (tack för det Viggo, Silverfisken och Sigge, utan er hade nog inte många hittat hit). Är fortfarande full av förvåning över att det har kunnat få en sådan enorm betydelse för mig, att total strangers har glidit in på kattan. Och smygtittat in i våra liv.

Men nu är det dags att lägga ner. Till att börja med är allt helt annorlunda nu än när vi började. Nya jobb, nya killar, nya problem och nya glädjeämnen. Mår mycket bättre och därmed har en av de viktigaste premisserna för mitt skrivande försvunnit. Dessutom märker jag hur jag censurerar mig mer och mer. Av hänsyn till mina nära och kära men också för att anonymitetens skydd börjar luckras upp. Och det ställer till det.

Sedan har både jag och Jocelyn börjat jobba mycket mer och hinner inte uppdatera lika ofta längre. Vilket stressar mig enormt mycket. Besökssiffrorna sjunker om man inte skriver. Så är det, vilket ibland har lett till inte så genomtänkta och roliga inlägg som man kunde önska. Och att helt plötsligt skriva för att hålla besökssiffrorna uppe, inte för att man verkligen vill, det är inte riktigt syftet med Raskatt.

Så här svarade Jocelyn när jag bad henne att sammanfatta The Raskatt Experience en smula:

Hur har det varit att blogga?
(Du tyckte ju att det var riktig nerd alert från början.)
Hur det har varit att blogga? Emellanåt befriande skönt att häva ur sig, fantastiskt underbart bara att få skriva fritt, i bland också stressande. Kattan har liksom funnits där som ett ibland illa behandlat husdjur, de gånger man liksom inte haft tid, inspiration eller lust att skriva.

Vad har hänt i ditt liv under året som gått?
Typ allt. Vad har inte hänt?

På vilket sätt har det märkts i bloggen?
På många sätt antar jag. I det jag skrivit. Hur mitt humör har skiftat mellan olika perioder. Jag tycker att jag varit ganska öppen med allt det som hänt i mitt liv. Men inte allt för. Har liksom aldrig känt något behov av att peka ut eller älta, snarare hiva ur. Hiva ur sig skit och känslor och funderingar.

Kommer du att sakna det?
Om. Massor. Kattan har liksom blivit som en fin vän. Men nu måste hon dö.
Det är så totalt befriande att skriva anonymt. Man slipper prestera, man kan vara ena dagen pretentiös, nästa superbarnslig för att dag tre uppträda supertjurigt. Dessutom kan språket så totalt leva fritt. En lisa för alla själar med skrivsug. I'm telling you.

Ok, this is it. Åh, det känns faktiskt sorgligt. Kommer att sakna det. Som fan. Det är som när man avslutar ett förhållande, inte för att man slutat älska varandra men för att det helt enkelt inte funkar att leva ihop. Kanske kommer jag inte kunna hålla mig, utan slinker in här då och då om jag inte står ut. Men i stort så är detta det sista ni hör från oss. Kram. C&M

30-årskris?

2006-07-22T19:39:00.000+02:00

Tog en cigg efter lunchen igår.Har knappt rökt sen jag gick i åttan.
Har tvingat mig själv att dricka alkohol varje dag de senaste två veckorna. Vet inte hur man gör om man ska umgås på något annat sätt. Och jag pallar inte att vara ensam.
Samtalen med väninnorna handlar allt oftare om relationsvåndor (vanligaste exempel: "Men ska man inte få ligga med någon annan i 50 år nu?"), högre räntor eller inte och när det egentligen borde skaffas barn.
Testade även snus igår under förfesten i Röda bergen. Visserligen kardemummasnus. Men ändå.(Nyförlovade kompisen bjöd på det. Hon har aldrig snusat förut.)
Sen tog jag en cigg till.

Herregud.

20 saker om mig

2006-07-20T09:42:00.000+02:00

Tänker sno Silverfiskens idé rakt av nu. Fast 100 saker kommer jag aldrig att orka få ihop. 20 känns lagom. Håll i hatten:

1. Jag är bra på att spara pengar.
2. Jag är lyckligare än någonsin tidigare i mitt liv.
3. Jag tänker varje dag att jag borde gå ner i vikt.
4. Jag hatar att spela kubb.
5. Jag känner lite panik över att jag inte vet vad jag vill jobba med, egentligen.
6. Jag skulle vilja lära mig att spela tvärflöjt.
7. Jag har aldrig varit otrogen. Förutom vid ett par tillfällen då jag tydligen var ihop fast jag inte trodde det.
8. Jag har varit kär tre gånger. Förälskad otaliga gånger. Oftast olyckligt.
9. Jag har dykarcert.
10. Jag har inte körkort.
11. Jag inser att jag förmodligen aldrig kommer att få hångla med en tjej och det gör mig lite sur.
12. Jag undrar hur man gör slut med kompisar.
13. Jag är sjukt intuitiv. Vet alltid hur det kommer att sluta.
14. Jag vill bo och jobba utomlands en gång till i mitt liv. I New York.
15. Jag vill ha två barn innan jag fyllt 35.
16. Jag har kommit över alla tidigare relationer nu. Nästan.
17. Jag har inte berättat för särskilt många vänner om den här bloggen.
18. Jag känner mig ändå handikappad när jag jag skriver här. Måste ofta censurera mig. Det stör mig.
19. Jag börjar fundera över vad jag ska äta till lunch runt kl 10 varje dag.
20. Jag är långsint och glömmer aldrig.

Tillbaks!

2006-07-17T12:14:00.000+02:00

Oh Lordi vad seegt det är att jobba just nu. Men jag tror att det gjorde mig gott att vara lite ledig. Konstigast på semestern var att få se alla bilderna i Peter Siepens mobil, inklusive en konstnärlig nakenbild (full frontal) på honom själv. Och fotbollsspelaren Jesper Blomqvists vita byxor med snörning i rumpan (undrar vad han och Carola snackade om så länge under sin lilla tête-a-tête på festen i Norrviken förresten...). Vidrigast var rapporterna om hur illa folk beter sig i Båstad. Jag har aldrig förstått det här med att det plötsligt skulle vara helt ok att lämna all vett och sans hemma på semestern. Och ägna sig åt saker som att köpa horor i Thailand, snorta kola på gatan i Amsterdam eller spruta champagne på polarna på Madison. Suck. Suck. Suck. Stillöshet är fan det värsta jag vet.

Själv somnade jag, redlös med klänningen uppe vid öronen, inkurad i en taxi till exotiska Voxtorp med en råsnubbig fallosliknande korv (jo, en riktig korv försök er inte på några snuskiga liknelser tack så mycket) i mungipan samma kväll som Ljungberg enligt uppgift festade skjortan av alla andra. Var fortfarande full när jag vaknade.

Absolut jobbigast var när jag insåg hur fel jag har när jag tror att jag är en skön tjej. Så är inte fallet. Inte när det vankas ex. Shit vilket issue detta är för mig. Vilket onekligen är ett problem om ens kille kommer från en mindre stad. Som man är på besök i. Och plötsligt förväntas träffa dessa ex. På ett trevligt och avslappnat sätt. Icke sa nicke. Är nu officiellt en bitch. Jag hörde det själv när jag på frågan "Men tycker du verkligen att jag ska svara nej på frågan om det är ok att komma förbi en stund och hälsa" svarade "ja, det tycker jag faktiskt". Men jag står för det. Pallar inte. Sorry.

Här är min semester

2006-07-12T09:28:00.000+02:00

Var på piratfest igår. Tillsammans med typ tusen pers till som först fick se pirates-filmen, sedan bli bussade till MS Gerda för en rätt sunkig buffe. Det är lite smutsigt att äta så mycket man kan, dricka upp sina drinkbiljetter och sedan snabbt som tusan dra iväg till något anständigt ställe. Fast några stannade kvar länge och några kom sent, som Marcus Schenkenberg som enligt uppgift såg overkligt vältränad, om än ganska sliten och packad, ut. Rätt många kändisar som man hade glömt var där, som hon mörkhåriga i A-teens, Daniel Lindström, De-De Lopez och några gamla Robinson-rävar. Annars då, tja, kostymnissar med slingor i håret och konstigt mönstrade skjortor verkar lite ängsliga för hur det egentligen ska gå för filmbranschen, det drogs lite linor på toa och äckligast var matbananen i den konstiga "salladen". Roligast att se var raskattsfavoriten Lars Frölander!

Men vet ni vad! Jag ska få vara lite ledig! Japp, halleluja amen! Torsdag och fredag går i semesterns tecken. Ska söderöver, det blir lite Båstad, lite bilsemester och lite Varberg. Har fört över lyxresepengar från sparkontot, packat ner flip-flops, converse, ballerinaskor och ett par supersnygga röda partyskor, fixat ledighetslektyr ("Allt är upplyst") och kommit ihåg att hälla ut mjölken och ta ut soporna.
Hm..har jag glömt nåt.. just det ja, måste ju jobba lite idag också, så att jag kan gå härifrån med ett snövitt samvete. He he...

Dags för en mini-me?

2006-07-10T10:46:00.000+02:00

Har haft en perfekt helg. Det var så härligt att jag länge trodde att jag hade semester på riktigt. Var helt säker fram till att jag upptäckte att jag satt på tunnelbanan till jobbet och regnet öste ned i morse. Ett brutalt uppvaknande. Men, helgen var nice. Speciellt sangriaorgien på Tranans sommarbar var fantastisk. Och mastodontkonserten på Stadion. Och fotbollsmiddagen hos kompisarna i Gamla Stan igår då jag fick fotbehandligen från paradiset. Fotskrubb, fotbad och fotmask (!) mina vänner, är the shit.
Har firat 6-månadersjubileum. Och så smått börjat diskutera det här med barn. Monsieur verkar inte så peppad. Tur. Var lite inne på att jag ville föröka mig för några månader sedan. Men nu har jag svängt. Tror att det har med mina gravida vänner att göra. Det är skrämmande när det blir så konkret. Yikes. ("Jag tror att det är Damien som bor inuti mig", sa en av dem häromdagen). En sådan oåterkallerlig grej som barn är läbbigt som fasen. För att inte tala om hur läskigt det verkar vara att de växer i ens mage, föds ni vet genom var och att man sedan är för evigt dömd till sömnbrist, kroppsligt förfall och yrkesmässig diskriminering. Och så blir man en sliten småbarnsmorsa vars snubbe börjar titta på 20-åringar medan man själv intresserar sig för yoga och heminredning.
Nä, det får allt vänta lite.

Förresten. Snart kommer Raskatt att dö. Tänkte bara förvarna lite så att det inte kommer som en total chock för alla er fina trogna läsare.

Snälla skjut mig

2006-07-07T11:33:00.000+02:00

Nä, nu har jag tröttnat på almedalar, pophögrar, lindexrumpor, brittans jäkla hårfärger och allt, allt, allt som har med medier att göra överhuvudtaget. Vill bara ligga i solen och läppja dagens och bedöva mig själv från all form av vett och sans. Lite köttkoma skulle sitta bra. Har jobbat på bra med dekadensen den här veckan, och lyckats somna lite småpackad varje kväll.
Idag blir det Depeche men det ska väl kunna slinka ner lite ångesdämpande vin då med. Resten av helgen vill jag tillbringa på Spyans uteservering, fast förankrad vid en flaska rosé.
Är så trött. Blä. Tur att vi har luftkonditioneringen från helvetet här på jobbet (sjukt jävla kallt är det, sitter insvept i kofta, filt, raggsockor och mössa. Nä, inte riktigt men nästan), annars skulle jag somna.
Tur också att jag ska få lite ledigt nästa vecka. Ska, ganska otippat, åka en sväng till Båstad. My lord. Hoppas på riktigt jäkla trashigt festande med många dyra goody bags och Fredrik Ljungberg-moments. Och sen blir det västkusten ett par dagar. Innan det bär tillbaka till gruvan igen.

Min största tröst just nu är att Jocelyn förhoppningsvis ska hänga i Florida hela hösten med sin galet framgångsrika tidningsmagnat till snubbe. Gissa om jag tänker sola mig i glansen och typ sitta och vara lyxtrofe vid deras pool.

Vad är det med er?

2006-07-03T17:19:00.000+02:00

Visst, man vet att snubbar är eh... snubbar. Lite halvgrisiga, lite (och inte så lite heller) taskig självkännedom och självinsikt, ganska mysiga men ibland så enkla att de blir superkomplicerade (eller om det var tvärtom).
Och det är väl okej, vi brudar har ju också våra klassiska issues. Vad som däremot inte är okej är att när jag som nu vikarierar som redaktör säger till mina manliga kollegor (som SKA lyssna på mig och efter lite diskussioner fram och tillbaka göra som jag säger) helt enkelt vägrar. "Hur ska jag hinna?" "Det går inte." "Det är omöjligt." "Du har ingen aning om hur mycket jobb du lägger på mig." OCh så vidare, och så vidare, och så vidare.
Och inte nog med att de gnäller, de TJURAR också. Och allt detta, fastän jag VET att de inte beter sig så mot manliga chefer. Hur kan en snubbe i ens egen ålder funka så? Hur kan dessa människor vara så bittra? Jag vet ju att jag gör mitt jobb bra och de borde väl bara vara glada att få lära sig och bli ännu bättre? I stället för att benhårt hävda att de minsann vet bäst (det gör de inte).
Ursäkta mig, men jag var bara tvungen att häva ur mig. Och ni män som eventuellt läser detta; ta tillfället i akt och rannsaka er själv, ni tror säkert att ni är sjukt sköna och jämställda, men förmodligen är ni inte ens i närheten av så härliga och 2006 som ni inbillar er.
Igen, sorry, so much hate in my body right now.
/Jocelyn

"Gula Blend och rödvin vare här ja"

2006-07-03T10:53:00.000+02:00

Helgen gick i svennecharterns tecken. En orgie i grillning, rödvinsdunkar, hot shots-race, after-beach med trubadur (man tror liksom inte att det finns på riktigt men när vi satt och klunkade iskall öl i plastglas i den nästan 30-gradiga eftermiddagshettan satte två killar igång och spelade hits. Högt. Och det skånska gänget bredvid oss började bröla "Alice, Alice" En musikalisk efterlysning förstod jag till slut). I den andra andningen utforskade vi Byxelkroks uteliv. My lord. Tjejerna TOG AV SIG SINA TOPAR. Och dansade till eurohitsen i BARA BH:n. Vilket förfall, vilken dekadens.
Lärdom 1: Oj vad bra det är att bota bakfylla med kroppkakor!
Lärdom 2: Road ragen lever och frodas i sommar-Sverige. Speciellt äldre män med anlag för stroke verkar bli enormt provocerade av en bil full med snygga tjejer.
Lärdom 3: Måste måste måste smörja noooga med solskydd. Över heeela krppen. Svider rejält precis under skinkorna.

Det är skönt med charterliv. Det är inte för inte som mitt nya smeknamn är Maggan.

Patetiskt sommargnäll

2006-06-29T11:18:00.000+02:00

Har gått runt med en liten sommardepression men jag tror den börjar lätta. En långhelg på Öland med några fagra donnor, solhatten på och ett tryggt antal bag-i-boxer tar sin början ikväll. Känns mycket bra.

Men det har varit lite uppförsbacke ett tag. Usch, jag som tidigare nästan satt en ära i att vara fenomenalt bra på att "vara ensam" (vilket egentligen är en helt sjuk sak av mig att påstå eftersom jag verkligen inte är ensam på den nivån att jag firar jul ihop med Arne Weise och tillbringar mina sommarkvällar med Anders Lundin i sprallig högform) har upptäckt att så inte längre alls är fallet. Jag mår dåligt av att vara ensam nu för tiden. Samtidigt är jag alldeles för energilös för att orka initiera umgänge. Smalltalk på jobbet är nästan plågsamt påfrestande just nu. Så jag sitter mest tyst och stirrar in i väggen. Och deppar.

Misstänker att det bor en masochist i mig för i förrgår gjorde jag min mesta deppargrej: Gick på bio ensam.
Sjuuukt deppigt. Började nästan grina.
Ensam på väg till biografen. Ensam i kön. Ensam i plockgodisval. Ensam i biomörkret med några homosexuella cowboys.
Och så, hem ensam.
Får plågsamma deja-vuer från förra sommaren i skåne. usch.
Blä vad synd det är om mig.

Ska verkligen försöka ta mig ur min patetiska eremitkänsla.
Med början ikväll.
Hej hej Öland.

Leve Aron

2006-06-26T22:39:00.000+02:00

Kände ett sting av sorg när jag läste att Aron Spelling gått bort. Denne gigant som givit mig så många värdefulla tv-moments. Det känns som att hans serier alltid gick från att ha en air av Bullens brevfilm till att bli En Ding ding värld.
Kommer aldrig glömma när Kimberly återkom till Melrose Place och hade det där creepiga såret i huvudet. Eller när hela Beverly Hills high ställde upp för stackars Donna och skanderade "Donna Martin graduate" tills de elaka domarna såg mellan fingrarna med hennes prom-fylla.
Härliga tider. Samtalsämnet på lunchrasten var liksom alltid givet.
"Såg du bevvan?"
Klart som fan, vad skulle jag annars ha gjort?
Och nu har mannen bakom denna gyllene era av så fantastsik tv-såpa lämnat jordelivet.
Såg en bevvan-repris häromdagen. Allt var så dåligt. Ursäkta men VEM castade tjejen som spelade Andrea? Och hur kunde man acceptera att hon skulle spela en 17-åring? Att Donna förblev oskuld i ett decennium var inte lika svårsmält som Tori Spellings föränderliga bröstkorg. Hur kan man ha så mycket pengar och ändå inte få till sina rattar? Men det värsta (förutom det vidriga föräldraparet- vad hette de nu igen?) var när det skulle vara någon form av "band" med och spela såndär ungdomlig rockig musik på någon fest. Shit vad mycket menlös dålig rock man har hört i soundtracket. Men det gjorde inget. Herregud, hela 90-talet var ju en enda orgie i dålig smak. Grunge för guds skull! Och 4 non blondes får mig fortfarande att rysa. Och känna smaken av California White i munnen.
Det var så mycket som engagerade. Det är liksom inte samma känsla nu för tiden.
Jag springer inte längre hem för att parkera mig framför tv:n på de där bestämda, heliga tiderna då bara en idiot skulle få för sig att ringa och störa.
Det enda som får mig att rynka på ögonbrynen i min degiga slummer i tv-soffan nu för tiden är när morsan och hennes äckliga nya man har sex i Six feet under. Blä.(Old folks och sex alltså. Där kan vi snacka issues).
Men det är inte som under Arons glansdagar. Och mina egna naturligtvis.
RIP.

Bästa barndomen?

2006-06-22T09:09:00.000+02:00

"Men, gud, är du uppvuxen i Stockholms innerstad. Det är ungefär som att träffa någon som faktiskt är född i Las Vegas."
Jag umgås för mycket med lantisar alltså.
Och varje gång folk häpnar över faktumet att jag tillbringade min barndom i asfaltsdjungeln dyker det upp en dåligt inlindad beklagande ton i deras diftongprydda röster.
För hur i allsin dar kan man ha haft det om man vuxit upp fjärran från granskogssus och rapsfält?
Jo tack, bra. Förträffligt till och med.
Den här konstiga romantiska vurmen och föreställningen om att det bästa för barn är att växa upp nära naturen är typ den största myten i världen.
Men, vaddå, det var ju fantastiskt att bara gå ut genom dörren och kunna leka fritt.
Yeah right.
I typ tre år mellan blöjstadiet och högstadiet kanske.
För varför ville ni inget hellre än att flytta därifrån sen då?
Så fort ni kunde tänka en endaste tanke själva så ville ni ju bara fly till storstan och utbudet här.
Eller hur?

For the record: Jag hade en helt perfekt uppväxt. Fan, det finns parker här. Och gårdar om det nu nödvändigtvis ska lekas så himla mycket. Och så slapp jag hela den här "jag-kommer-från-småstad/förort-och-har-dålig-självkänsla-och-måste-hävda-mig-i-storstan-syndromet som är så obeskrivligt tröttsamt. Och kunde hela tunnelbanesystemet som 9-åring och kände alla strategiska vakter på den tiden det var superviktigt.
Att beröva mina framtida barn en sådan uppväxt genom att flytta ut från stan för att kunna slänga bort massor av tid på gräsklippning, husrenovering och inskränkta människor i småstad, känns som snudd på misshandel.
Fine, om man nu vill ha det så tänker inte jag stå i vägen för någon endaste människa.
Herregud, grilla ihjäl er i era stora trädgårdar for all I care.
Men det måste gå att våga vägra villa också utan att bli betraktad som ett mindre vetande freak.

Ses i fontänen

2006-06-20T09:40:00.000+02:00

Ännu mera dödsångestsnack. Igår på lunchen försökte jag verkligen få gehör för mina argument om att gamlingar nu för tiden är helt sjukt sega. Herregud, de vill ju aldrig bara slå sig till ro och acceptera läget. Ta mina morföräldrar till exempel. De är inte ens 40-taliseter men vägrar foga sig i ledet ändå. De är snart 90 och ska skiljas. Efter alla år av stillsamt hat och vi-får-väl-stå-ut-med-varandra-typ-för-barnens-skull så har de bestämt sig. Nu ska här splittas upp och levas livet.
Eh.. det är för varmt för att jag ens ska orka kommentera.
Fick i vilket fall inget gehör. Vår generation kommer inte att leva så länge, var den allmänna uppfattningen återigen. Brist på ozonskikt och alltför frikostig mobilanvändning kommer att sätta p för the golden years för oss.
Tack gode gud för det säger jag i så fall.
Det verkar bara asjobbigt att leva för länge ändå.

Men skit i det nu för idag gäller det ju!
En kille på jobbet är övertygad om att det är tack vare att han, på matchdagar, ständigt håller i, är inlindad i eller på något vis vidrör, en svensk flagga, som vi klarar oss. Just nu touchar en flagga hans hjässa. Känns tryggt.
Heja Sverige!

Åh vad skönt!

2006-06-16T09:38:00.000+02:00

Tjoho. Är hes. Dricker take away-kaffe och känner mig tillfredställd.

Sitter annars i min lilla kontorsö och försöker jobba. Vi är fyra stycken som har klumpats ihop och sitter och smattrar på våra datorer i kör. Mesta snacksiarna (förutom fotbollen)
1. Bröllopsyra
2. Hålla vikten
3. Frisyrer
4. Barn

Det är jag och tre killar.
Så jäkla metrosexuellt skön stämning att jag dör.

Var ska du kolla matchen?

2006-06-15T09:14:00.000+02:00

Vanligaste frågan.

På begäran

2006-06-13T11:14:00.000+02:00

"Så jävla cool stad", säger alla om New York. Visst, visst tänker man. Precis som Paris, Moskva, Barcelona, Milano... Hur häftigt kan det vara egentligen? Tills man åker dit själv, och upptäcker, att det verkligen ÄR något magiskt med New York. Jag har varit där två gånger det senaste halvåret och är totalt, totalt drabbad. Kärleksdrabbad. Förutsägbart, visst, men jag kan helt enkelt inte stå emot.

Stack till Coney Island en regning lördagsmorgon. På dimmiga pirer där spansktalande hobbyfiskare håvade upp rysligt fula fiskar ur det förgiftade havet, tog jag en Marlboro på en fuktig bänk, betraktade omgivningen och kände mig som Tony Soprano. När dimman lättat åkte vi berg-och-dalbaneklassikern The Cyclone, med korv i magarna skrattade vi hysteriskt av g-krafterna.
Sedan tunnelbanan tillbaka in mot stan. Onyttig mat på den ena dinern efter den andra. Regn över New York som förvandlade gatorna till översvämmade tippar där soporna flöt i rännstenarna.
Whiskey och drinkar på Schillers på Rivington. Shoppingspree på Ina och på Century 21. Så klart. Tidig morgonpromenad, staden vaknar, Alkaholics i lurarna. Sedan sex på hotellrummet.

Det är något magiskt med New York. Jag vill vara en del av den där magin. Längtar tillbaka.
/Jocelyn

Vi kommer alla att dö... i hudcancer

2006-06-13T09:20:00.000+02:00

Nu, när sommaren äntligen är här, värmen smeker oss frusna, prövade själar vackra och semester hägrar (inte för mig då men för de allra flesta) känns uteluncher och dåsigt småprat i de små gröna oaser som finns i betongdjungeln som briljanta små höjdpunkter om dagarna. Trodde jag. För jag börjar bli deprimerad av kollegornas småprat. Högst på agendan över lunchsnackisar låg igår temat dödsångest.
Repeterar, dödsångest.
Visade sig att flertalet av dem jag kamperade med i gröngräset inte tror att de ska bli särskilt gamla. Max typ 60. Och eftersom de flesta ligger runt 30-strecket och skvalpar så har de bara hälften kvar. Och det lär ju inte vara den roligaste hälften. Och med tanke på hur man lever (inte så mycket grönsaker precis) och bristen på typ ozonskikt, så nä. Ingen guldkantad pensionärstillvaro på spanska solkusten här inte. Var den allmänna uppfattningen.
Jag opponerade mig stillsamt och påpekade att gamlingar nu för tiden verkar vara ena sega rackare som till och med har sex (sjukt jobbig tanke iofs) så det sjunger om det på äldreboendena.
– Asså, är du en sån där jobbig jävel som typ vaknar med ett leende på läpparna och vill ta tillvara på dagen, frågade en av kollegorna på sin grövsta norrländska.
Hm, tänkte jag och sippade fundersamt på min cola light med limesmak.
Nä. Det är jag inte. Det är bara det att jag aldrig ens har tänkt på att JAG ska dö.
Herregud. Fattar ni att jag blir deppig?
Jag som hade fullt upp med att ha ångest över det mesta i livet.
Nu måste jag börja älta döden också.
Pust.

En kräkande geting

2006-06-08T09:19:00.000+02:00

Hmm..tung i huvudet efter gårdagens fyra glas vin. Ett slank visst ner över middag med L. Och sen drog jag och mötte upp Jocelyn (som kommit hem från NY, tjoho!) på Spyans nya uteservering. Har fortfarande inte lärt mig att hantera gratisvin. Men jag tror att Spyhumlan kan bli finfint i sommar. Speciellt för såna bittra människor som jag som inte kommer att ha någon semester (i år igen) och kommer att behöva fylla alla kvällar med antingen
a) härliga kvällsdopp i Fredhäll
eller om det är dåligt väder
b) drinkar på en uteservering insvept i en filt.
Hmm..vet ju vad jag tror att det blir mest av...svensk sommar..bah.

Men denna post-vin-seghet..kanske därför jag känner mig så förvirrad och oroad. För vår framtid. De yngre generationen är lite creepy om ni frågar mig (har fortfarande Idol-Ola i färskt minne). Häromdagen annonserades att förstagångsväljarna röstar på Sverigedemokraterna. Och idag visar det sig att förstagångsväljarna inte ser några som helst problem med fildelning. Nähä. Allt ska vara gratis och gärna med en arisk touch.
Hmm..hilfe.

En bra helg

2006-06-05T13:37:00.000+02:00

Min vän konstnären förgyllde helgen med sitt besök i storstan.
Den här gången satt vi på en soldisig balkong med skumma drinkar blandade på den vedervärdiga styggelsen club soda och rom och filosoferade lite kring folkhögskoleromantik och konstiga kroppsodörer. När han gled in på sin tid som clownbyxeklädd små-horny konstnärswannabe i Sundsvall för många år sedan blev jag helt salig av förfestlycka.
Alltså den karln har verkligen ett närmast outsinligt lager av bisarra sexanekdoter att muntra upp stämningen med.
Me like.
Av olika anledningar befann sig alltså konstnären för några år sedan idkandes samlag på ett flipperspel av modellen Familjen Adams. Damen som var inblandad var ihop med en biker-snubbe. Som befann sig en trappa ned i samma lokal. Lite pressigt läge. Speciellt eftersom damen inte informerade konstnären om sitt civilstånd förrän efter den lilla ystra leken.
Trots att det alltså finns en hel del mustiga ingredienser i denna lilla lädersoppa finns det en specifik sak som konstnären minns allra tydligast. Nämligen handen, the thing, i flipperspelet.
"När vi låg där som bäst på flipperspelet fick jag syn på handen. Och det var det enda jag kunde tänka på. Hur det skulle vara att ha en sån hand. Hur den skulle se ut just där, på hennes kropp".
Ett riktigt Seinfeldt-moment.
Oh men det är ju de små, små detaljerna som gör det.

Slutgnällt

2006-06-01T11:00:00.000+02:00

Har ju som sagt bytt tjänst. Det var verkligen med tungt huvud jag packade ihop dator och block på förra redaktionen. Ville inte. (Allt nytt är läskigt).
Men nu, med hela tre dagar i bagaget på nya stället måste jag ändå säga att det känns..helt ok. Bra till och med!
Visst, känner mig som ett blåbär- igen. Ny i klassen- igen. Clueless och som Bambi på hal is när det kommer till jobb, vinklingar och vad som är hett. Men det ger sig väl.
Var ute och drack öl med de nya snälla kollegorna igår.
Kändes mycket bra ända till jag spillde över hela mig, på ett väldigt ofördelaktigt vis. Såg ut som att jag hade kissat på mig.
Hm. Antingen är de väldigt finkänsliga. Eller så var de (också) rätt berusade och lade ingen större vikt vid mitt eh, besvärliga tillstånd.

Min närmsta kollega och jag diskuterade kärlek och bondade fint. Det är ändå nåt visst med människor som förklarar livet så man fattar vad det handlar om efter att man känt varandra i typ tio minuter. Lovande. Dessutom fick jag höra så mycket härligt gossip att jag nästan tror att jag ska sprängas. Ni skulle bara veta vem som ligger med vem!!!

Nä nu ska jag jobba lite.
Fuderar på att ego-googla lite också. Man vet aldrig vilka härliga påhopp som dyker upp.

New York

2006-05-30T19:24:00.000+02:00

Mitt liv har de senaste veckorna totalt urartat i allt snabbare snurrande stresstornado. Lägenhetsrenovering, sälja-möbler-på-Blocket-meck, flytta ur gammal lägenhet som sedan måste hyras ut, försöka byta lägenhet till mindre (förslag någon? Har en tvåa, vill ha en etta), jobb dygnet runt, begravning, nya projekt på jobbet, trösta sönderstressade chefen och hålla henne vid gott humör, jobba i kapp för att kunna åka på semester, fundera över sommarplaner, kass ekonomi... Fuck that. I morgon bitti åker jag till New York i stället. Shoppingmania, glass i central park, ljuv romantik... Precis vad jag behöver.
/Jocelyn

Chocktillstånd, någon?

2006-05-29T22:31:00.000+02:00

På journalistskolan fick man lära sig en jäkla massa saker som man nu, utslängd i den bistra råkommersiella hårda verkligheten helt enkelt ibland måste angipa med bingometoden. Det vill säga att sätta händerna för öronen och tralla väääldigt högt, liksom för att överrösta de där inre rösterna som ibland gör sig påminda någonstnas i magtrakten. Det är liksom lite så det funkar. Man kan inte alltid sitta på sina höga hästar och skrika om integritet, snuttifiering eller textreklam eller fan och hans fiiiina principmoster.
Man skulle kunna såklart.
Men då kanske man får välja att låta någon annan betala sina räkningar.

Som ni förstår lider jag av en ganska pragmatisk inställning till mitt yrke. Jag jobbar på. Tycker oftast att det funkar bra. Skrattar åt de förvirrade människor som mailar mig och klagar på "fel" som jag har gjort. Humorlösa stackare utan liv, brukar jag tänka. (Oftast, jag är inte perfekt och kan såklart göra fel ibland.)

Men just idag har jag sjukt svårt att ursäkta mitt skrå. Att intervjua brottsoffer. Minderåriga. Som befinner sig i chocktillstånd är inte ok. Någonstans. Det är typ det första man får lära sig på journalistskolan. Och en regel som man aldrig aldrig ska lajja med.
Deppigt så in i helvete.

Står kvar på stationen och pustar

2006-05-28T21:50:00.000+02:00

Men hur är det möjligt att Idol-Ola, 20, inte känner igen landets justitieminister? Bakisseg som jag är har jag inte kraft nog att sträcka mig efter fjärrisen utan tvingas kolla på tv 4. Har genomlidit något slags pimp-upplägg med Linda Isacsson. Hon ska få ihop ensamma bönder med giftassugna brudar. Det läbbiga är att detta kommer att bli en monsterhit i höst, när serien går igång på riktigt. Misstänker att bönderna kommer att bli nya FCZ och nå kultstatus innan vi hinner säga Tore.

Och senare låg jag och kämpade emot mitt självpåtagna illamående till Matchen. Där alltså Idol-Ola, 20 (!!!) undrade vad nya killen i laget, Tomas någonting, gjorde när han inte spelade fotboll. På allvar. "Hört talas om regeringen", sa Hedman. Som framstod som en intellektuell gigant i jämförelse. Hoppas, hoppas, hoppas att Ola är något slags scary undantag. Landets 20-åringar måste väl vara lite klipskare än så, va?

Insåg förresten att jag var den enda som var bakis på dagens bakis-brunch. Vad är det med den här hälso- och gravid-boomen? Det känns definitivt som att tåget går för min del nu. Bara att inse, jag kommer inte att vara med när första lasten polare förpestar gatorna genom att gå i bredd med barnvagn tillsammans. De får sitta och vara präktiga lattemorsor med trendiga citychicka barnvagnar själva. Men, kanske åtminstonde ska ta och kolla upp biljettpriset till nästa tåg. För säkerhets skull.

Praise the Lord

2006-05-24T15:38:00.000+02:00

Åh vad jag älskar Jesus.Att han föddes, dog och återuppstod. Ledigheterna flödar och jag njuter som en löpsk hund. Ska faktiskt inte va på jobbet förrän på måndag. Är samtidigt gräsänka. Känns väldigt konstigt. Hm..jag, som typ varit singel forever känner mig plötsligt lite lost av att vara ensam några dagar efter att under det senaste halvåret ha tillbringat väldigt mycket tid ihop med en annan människa. Utan att tröttna. Shit.
Börjar smälta in i ett vi. Och gillar det.

Jag, som aldrig haft en självklar dejt,vaknat ensam och bakfull miljoner gånger, haft som normaltillstånd att resa på mig och gå efter sex och dessutom alltid haft lite i bakhuvudet att framtiden, den kommer jag att dela ihop med några fina katter. Men så behöver det kanske inte sluta.

Minns en kväll i mitten av november förra året. Satt i en taxi med Sigge och Lionhead och några till. Beklagade mig kanske. Ta det lugnt, sa Sigge, kärleken finns närmare än du tror. Bestämde mig för att tro på det. Och några dagar senare snubblade jag över den.

Oh Lordi.Fasen vad man inte har endaste jäkla aning om vad som ska hända med en. Men jag ska försöka att inte hetsa upp mig så mycket över det. Tror jag tar och chillar och läser nya Diego istället. Ikväll blir det F12-invigningen. Kan nog bli kul. Ciao.

Virrvarr

2006-05-23T09:58:00.000+02:00

Fick en sån konstig aha-känsla i morse. Försökte klura ut vilka punkter i mitt liv hittills som varit avgörande. Alltså, vilka tillfällen som varit the point of no return eller varit startskottet på livsavgörande händelser. Och så började jag fundera på vad som kunde ha hänt om jag inte hade sett den där lappen om volontärjobb på filmfestivalen, som faktiskt sådde fröet till ett riktigt bra jobb jag hade ett tag, som ledde till att jag träffade massor av roliga människor och fick resa på glammiga filmfestivaler och sånt. Och vad hade hänt om jag inte hade blivit dumpad i just det där läget då jag verkligen behövde en knuff att göra något radikalt, det vill säga att göra slag i saken och ta tag i min barndomsdröm om att bli journalist? Och finns det verkligen en mening med att alla saker som inträffar? Eller är det bara något man intalar sig i efterhand när man försöker göra sitt liv och sina val begripliga?

Och vad hade jag gjort om inget av ovanstående hade hänt? Kunde jag ha jobbat som bibliotekarie och haft barn? Hade jag varit lycklig med det eller hade jag haft en ständigt gnagande känsla av att jag gick miste om något? Eftersom jag var menad för något annat.

Går jag miste om något just nu?

Förutom min deadline?

Har försökt förtränga det ett tag

2006-05-19T10:42:00.000+02:00

Men näe. Allt är bara bajs just nu.
Precis när man tror att man har koll. På läget, sina kollegor, arbetsuppgifterna. Och börjar trivas på riktigt. Ni vet sådär så man vågar visa vem man är, skoja till det lite, ställa de där korkade frågorna utan att känna att det är jobbigt. Och verkligen känner att man gör ett bra jobb så att ens inre duktiga flicka förnöjt kan sitta och klappa sig på magen. Kort sagt, precis när man känner att fasen, det här är så rätt. Och i nästa sekund tänker kan det verkligen vara möjligt att det får vara så här bra. Då. Kommer oftast den där kallduschen. Som ett jäkla brev på fucking posten.
NEJ DET FÅR ALDRIG VARA SÅ DÄR BRA.

Ska byta jobb. Snyft. Känns inte kul bara trist. Visst, jag blir kvar på samma arbetsplats. Men det blir nya arbetsuppgifter. Är väldigt osäker på om det är steg upp eller ner i karriärsstegen. Det visar sig väl så småningom. Morr.

Det är konstigt. Just den där punkten då allt känns toppen och bra brukar jag känna även i amorösa konstellationer. Typ, bättre än så här blir det inte. Och oftast har jag haft rätt. Sedan brukar det bli rutchbana nedåt i katastroffart.

Ska det verkligen vara så otroligt jäkla omöjligt att bara få ha det bra och njuta och känna lugn och ro i magen. Mm. Tydligen.
Bajs var ordet.

Perez

2006-05-18T15:26:00.000+02:00

Men HUR SKA jag kunna jobba när det finns en så FANTASTISKT rolig site som perezhilton.com? Va? Gud, nu vill jag bara vara LA-bitchig skvallerbög och dyrka Mariah Carey och hata "Skankilera". Precis som Perez.
/Jocelyn

Dead man walking

2006-05-16T09:19:00.000+02:00

I helgen såg jag för första gången i mitt liv en död människa. Inte vilken människa som helst heller utan en nära släkting som gick bort i fredags. Han var gammal och skröplig, döden var på inget sätt oväntad. Jag var förberedd, visste att han snart skulle försvinna, och kunde tänka kring det rationellt. Så där som man ska göra, ni vet; "Det blir skönt för honom att somna in", "han är sjuk och har ont, det är lika bra att det händer snart". Ändå har jag sedan mamma genom telefonen liksom kramade om mig och sa att nu fanns det ingen återvändo, nu handlar det bara om timmar, inte kunnat tänka på något annat än det konstiga faktum att han faktiskt inte finns kvar längre. Det här är en tuff nöt för min dödsångest att hantera.
Så ville min syrra att vi skulle titta på honom. Jag ville väl egentligen inte, men lockades av det kittlande, spännande, konstiga i att se honom, den här underbara människan, igen. Fastän i stendöd tappning. Och så tänkte jag att det kanske kunde hjälpa mig att fatta att han faktiskt är. Död.
Han var vaxlik. Det där med att döda människor ser ut som vanligt, fast sovande, är en urban myth kan jag avslöja. Vitgul, stel och slapp på samma gång. Rofylld? Nja. Men heller inte inte lugn så att säga. Vårt språk saknar terminologi för döden och det virrvarr av blixtsnabba uppgörelser med livet, nuet, historien, familjen, jaget och framtiden som det innebär.
Men jag är glad att jag var där. För även om "rofylld" är det klyschiga ord jag inför andra använder för att beskriva honom just då, så var det inte riktigt så, däremot gav upplevelsen mig just den känslan. Rofylldhet.
/Jocelyn

Har nån sett min kofta?

2006-05-15T09:58:00.000+02:00

Den försvann natten mellan lördag och söndag. Förmodligen någonstans på Kungsholmen. Den är svart. Från Whyred. Och lånad...

Att festa med sina kollegor alltså. Oftast lite stelt i början. Typ. oj, här sitter vi och ska vara privata och härligt lediga helt plötsligt. Tack gode gud för sprit. Chafen hade laddat. Så efter någon timme var alla ystra och glada. Hemma hos chefen (jag älskar att hon fixade hemmafest. Det är så sjukt intressant att kolla in vilket schampo (Maria Nila) som står på folks badkarskanter). Lite smalltalk om jobbet, löner, vem som har haft ihop det med vem, bästa och värsta jobben. Bittert snack om LAS. Sån där obligatoriskt journalistlingo.
Och sen kom vår systeravdelning och crashade partyt. Vid det laget hade alla hunnit få i sig minst fem öl så då lossnade det rejält. Dansgolv och fyllesnack på balkongen. Härliga "det-är-så-himla-kul-att-jobba-med-dig-kommer-att-sakna-dig-så-mycket"-utbrott med tårar. För att inte tala om messiga dejtingaffärer bland frilansarna som avhandlades framför bag-in-boxarna.

Och så, kvällens festchock: Oväntad kärleksförklaring från presumtiv chef. Tydligen är jag hans drömtjej. Tydligen är han helt säker på att vi är som gjorda för varandra. Tydligen är han lättad över att jag aldrig började jobba på hans avdelning eftersom det hade varit komplicerat att behöva chefa över någon han var typ kär i.

Förmodligen är det någon som har ångest idag.

Jag gick medan jag fortfarande kunde stå. Var ändå helt förstörd igår. Hmm..loj stämning på jobbet idag. Undrar vad som hände när jag avvikit. Alla har såna stonefejor..hm..tur att jag är expert på att nosa upp eventuella skandaler..he he.

Och som sagt, den där koftan.

Japp, börjar bli gammal...

2006-05-12T13:26:00.000+02:00

Fick det här från en Londonbaserad friend. Eftersom min arbetsmoral har gått och lagt sig kan jag inte låta bli att sitta och småfnissa till det.

Born Before 1986?

According to today's regulators and bureaucrats, those of us who were kids
in the 60's, 70's and early 80's probably shouldn't have survived, because our
baby cots were covered with brightly coloured lead-based paint which was promptly chewed and licked.

We had no childproof lids on medicine bottles, or latches on doors or cabinets and it was fine to play with pans.

When we rode our bikes, we wore no helmets, just flip-flops and fluorescent 'spokey dokey's' on our wheels.

As children, we would ride in cars with no seat belts or airbags - riding in the passenger seat was a treat.

We drank water from the garden hose and not from a bottle and it tasted the
same.

We ate chips, bread and butter pudding and drank fizzy juice with sugar in it, but we were never overweight because we were always outside playing.

We shared one drink with four friends, from one bottle or can and no-one actually died from this.

We would spend hours building go-carts out of scraps and then went top speed down the hill, only to find out we forgot the brakes. After running into stinging nettles a few times, we learned to solve the problem.

We would leave home in the morning and could play all day, as long as we were back before it got dark.

No one was able to reach us and no one minded.

We did not have Play stations or X-Boxes, no video games at all.

No 99 channels on TV, no videotape movies, no surround sound, no mobile phones, no personal computers, no DVDs, no Internet chat rooms.

We had friends - we went outside and found them.

We played elastics and rounders, and sometimes that ball really hurt!

We fell out of trees, got cut, and broke bones but there were no law suits.

We had full on fist fights but no prosecution followed from other parents.

We played chap-the-door-run-away and were actually afraid of the owners catching us.

We walked to friends' homes. We also, believe it or not, WALKED to school; we didn't rely on mummy or daddy to drive us to school, which was just round the corner.

We made up games with sticks and tennis balls.

We rode bikes in packs of 7 and wore our coats by only the hood.

The idea of a parent bailing us out if we broke a law was unheard of...They actually sided with the law.

This generation has produced some of the best risk-takers and problem solvers and inventors, ever.
The past 50 years have been an explosion of innovation and new ideas.
We had freedom, failure, success and responsibility, and we learned how to deal with it all.

And you're one of them. Congratulations! Pass this on to others who have had the luck to grow as real kids, before lawyers and government regulated our lives, for our own good.

For those of you who aren't old enough, thought you might like to read about us. This my friends, is surprisingly frightening......and it might put a smile on your face:
The majority of students in universities today were born in 1986........They are called youth.
They have never heard of We are the World, We are the children, and the Uptown Girl they know is by Westlife not Billy Joel.
They have never heard of Rick Astley, Bananarama, Nena Cherry or Belinda Carlisle.
For them, there has always been only one Germany and one Vietnam.
AIDS has existed since they were born.
CD's have existed since they were born.
Michael Jackson has always been white.
To them John Travolta has always been round in shape and they can't imagine how this fat guy could be a god of dance.
They believe that Charlie's Angels and Mission Impossible are films from last year.
They can never imagine life before computers.
They'll never have pretended to be the A Team, RedHand Gang or the Famous Five.
They'll never have applied to be on Jim'll Fix It or Why Don't You.
They can't believe a black and white television ever existed.
And they will never understand how we could leave the house without a mobile phone.

Now let's check if we're getting old...

1. You understand what was written above and you smile.

2. You need to sleep more, usually until the afternoon, after a night out.
3. Your friends are getting married/already married.
4. You are always surprised to see small children playing comfortably with
computers.

5. When you see teenagers with mobile phones, you shake your head.

6. You remember watching Dirty Den in EastEnders the first time around.

7. You meet your friends from time to time, talkingabout the good old
days, repeating again all the funny things you >>have experienced together.

8. Having read this mail, you are thinking of forwarding it to some other friends because you think they will like it too...
Yes, you're getting old!!

..och en ostekt kyckling

2006-05-09T21:14:00.000+02:00

Allvarligt. Visst är det kul med solen. Men kan man få beställa lite hetare pigment någonstans?
Ser ut som en ostekt bit kycklingfilé för tillfället. Så där härligt genomskinlig. Och blekt rosa. Med bitar av överflödigt vitt dallrande fett i kanten.

Nåväl. Det ordnar sig små småningom. Nu ska här power walkas. Och eventuellt solsprejas lite.

Om någon bara kan ta och informera alla stans karlar om att det faktiskt inte är ok att bära combon shorts, tubsockor och teva-sandaler också så kanske den här sommarsäsongen kan bli dräglig.

Kor, tjurar och oxar

2006-05-08T09:48:00.000+02:00

Jag och Charmingdalring var på ytterst trevligt grillkalas hemma hos väninnan N i lördags. Samtalsämnena växlade så klart men det vi ägnade mest tid och desperata, frågvisa telefonsamtal till vänner och pojkvänner åt handlade om nötkreatur. Ni visste det kanske inte men nötdjurstemat verkar vara en outredbar gråzon.

Får är liksom gruppnamnet för de där ulliga små djuren. Kvinnofåret heter tacka och mannen bagge. För nötdjuren är det en helt annan sak: Ko och tjur/oxeär lugnt, men varför finns inget "samlingsnamn" för själva arten? Om man på avstånd ser någonting som skulle kunna vara en ko/kviga/tjur/oxe, vad säger man då? "Titta ett nötdjur!" känns mest som en slaktarterm liksom, och ibland kan det ju faktiskt vara svårt att veta om det är just en ko/Kviga/tjur/oxe - och då had det varit passande med en allmän benämning för rasen.
Och föresten - vad är en oxe? En tjur som blivit av med sin snorre gissade vi. Men vad ska man då dem den till? Och är det så? På tal om oxar, är det verkligen sant att oxfilé också kan komma från en ko/tjur eller måste det vara från en kastrerad herrko? Och varför finns det så många mer kossor än tjurar/oxar? För att de ger mjölk så klart, men man antar ju att det trots allt föds lika många djur av det manliga könet? Betyder det då att de kallblodigt avrättas för att de är "män"? "Lite som ett omvänt Kina i sådana fall, fastän där är det ju flickbarn som stryker med", funderade Charmingdarling.
Shead som light please, den som vet. Jg och Charmingdarling är helt lost i ko/kviga/oxe/tjur-djungeln (se bara vad bökigt att skriva alla de där olika orden, vi behöver ett gruppnamn eller vad man nu ska kalla det - vad sägs om "nötter" (nja, det är redan upptaget) eller kanske "biffar" (ja, när vi nu ämnet är på tapeten: Vad är biffdjur?)
Snurr snurr snurr...
/Jocelyn

Kedjebrev

2006-05-05T09:40:00.000+02:00

Ah! Den digitala versionen av mina vänner-boken damp ned i min in-box i går kväll. Struntar såklart i att svara på alla psycho-mail (Säger det igen, svenska folket kan inte må bra, inte att döma av hur de mailar till stackars oskyldiga journalister iaf. Kassa på att skriva är de också. Morr) och kastar mig över följande formulär.

1. VAD HETER DU?
Charmingdarling. Nej. Såklart inte. Men det är ett nickname som funnits med ett tag nu.

2.VAD ÄR DET FÖR FÄRG PÅ BYXORNA DU HAR PÅ DIG?
Svart.

3.VAD LYSSNAR DU PÅ JUST NU??
Min kollegas trötta beskrivning av vad han gjorde igår kväll.

4.VAD GJORDE DU IGÅR KVÄLL??
Drack vin och lyssnade på Andreas Mattsson och Le Sport på Hotellet.

5. VAD VAR DET SISTA DU ÅT?
Frukost. Ordentlig sådan med kaffe, juice, grovt bröd med kalkon och ost.

6. HUR ÄR VÄDRET HOS DIG JUST NU?
Fantastico. Våren är här.

7. DEN SISTA PERSONEN DU TALAT I TELEFONEN MED?
Min kille. Han har glömt sina nycklar.

8. DET FÖRSTA DU LÄGGER MÄRKE TILL HOS DET MOTSATTA KÖNET?
Näsan och något slags helhetsintryck. Skorna.

9. GILLAR DU PERSONEN SOM SKICKADE DETTA TILL DIG
Jaaa det gör jag! Önskar jag fick träffa henne oftare.

10. HUR MÅR DU IDAG??
Lite bakisseg. Men herregud, solsken och värme! Fantastiskt.

11. VILKEN ÄR DIN FAVORITDRYCK?
Vatten

12. FAVORIT ALKOHOLBASERAD DRYCK?
Dagens.

13. FAVORIT SPORT?
Har ingen.

14. HÅRFÄRG?
Rödblond. typ.

15. ÖGONFÄRG?
Blå.

16. SOLUPPGÅNG ELLER SOLNEDGÅNG
Solnedgång

17. SYSKON Å DERAS ÅLDER?
Lillebror, 25.

18. FAVORIT MÅNAD??
September.

19. SENASTE FILMEN DU SÅG??
Weddingcrashers. Sjukt kul.

21. FAVORIT DAG PÅ VECKAN??
Lördag

22.FAVORITHOBBY
Sova och gosa.

23 ÄR DU FÖR BLYG FÖR ATT BJUDA UT NÅGON??
Nädå.

24. FAVORIT LÅT(ar) -
Svår fråga, mycket svår fråga. Kan inte svara. Jag får prestationsångest. Men jag gillar electropop. He he.

25 SOMMAR ELLER VINTER ??
Eh, sommar såklart!

26. KRAMAR ELLER KYSSAR??
Både och.

27. FÖRHÅLLANDE ELLER ONE-NIGHT STANDS?
Förhållande.

28. CHOKLAD ELLER VANILJ??
Choklad.

29. VILL DU ATT DINA VÄNNER SKA SVARA?
Ja. Fast eftersom jag svarar såhär kan det nog bli svårt.

30. VEM ÄR DET STÖRST CHANS ATT! HON/HAN SVARAR??
Linda kanske.

31. VEM ÄR DET MINST CHANS ATT HON/HAN SVARAR??
Oskar.

32. HUR BOR DU OCH MED VEM/VILKA?
I lägenhet i Vasastan. Har två att välja på. Ha ha.

33. VAD LÄSER DU FÖR BÖCKER???
Läser allt. Har varit bokmal sedan jag var liten och upptäckte Stadsbibliotekets barnavdelning. Nu läser jag John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in.

34. HUR SER DIN MUSMATTA UT??
Vi har inga musmattor här på jobbet.

35. FAVORITSPEL ?
Boggle

36. KAN DU NUDDA DIN NÄSA MED TUNGAN?
Verkligen inte.

37. KAN DU KORSA ETT ÖGA ÅT GÅNGEN??
Nej tack

38. ÄR DU ROMANTISK??
.Ja. Ibland i alla fall. När inte cynikern i mig tar överhand.

39. SKULLE DU SÄGA SJÄLV ATT DU ÄR LYCKLIG
Ja, oftast.

40. VILKA HAR DU SÄNT DETTA MAIL TILL?
Ingen ännu. Men jag ska skicka till lite kompisar.

41. VAD SKA DU GÖRA IMORGON?
Äta brunch med två eller tre fina vänner. Vi ska slå på stort och åka båt och glassa i solskenet. Sedan hoppas jag på rolig fest hos Nina och härlig utgång, antingen på Marie Laveau eller på Spyan.

42. VAD ÄR KLOCKAN NÄR DU SVARAR PÅ DETTA?
09.58

Mera vin tack

2006-05-04T10:36:00.000+02:00

Drack årets första utevin igår. Så lite som krävs för att en frusen typ som jag ska få vara lycklig. En smutsig stol, vin i plastmugg och några strimmor sol. Happiness.

Satt och filosoferade med några fina vänner från helt olika perioder i mitt liv. J lärde jag känna när jag bodde i Paris och han, liksom jag var sjukt unga. Och T blev en stöttepelare när jag pluggade filmvetenskap, bland alla pretton och nördar. Mina "nya kompisar", har jag alltid tänkt. Men nu har vi känt varandra i sju respektive tio år. Hmm.

I alla fall så satt vi och studerade den hisnande vackra utsikten från Mosebackes uteservering när vi började snacka vidriga jobb man haft. Trodde att jag var drottningen av skitjobb. Men jag hade fel.
Mina kneg på 7-11, som frukostvärdinna, telefonförsäljare, kontorsslav, mediebevakare, sminkare och servitris bleknade alla när T berättade om sin enda dag som telefonsexförsäljare.

Hon var precis 18 år fyllda och hade blivit medsläpad till ett stort kontor vid Fridhemsplan av en klasskompis som jobbat där i flera år. (Hon var lite knas hela hon minns jag, sa T). Det mest fascinerande, förutom att ha ett kontorslandskap fyllt av stönande, skrikande kvinnor framför sig, var ljudeffektsrummet. Där fanns bland annat piskor och en fiffig anordning gjord av kartong och vatten som strilade ned.
Varför då, undrade jag mitt i en rödvinsklunk.
Det var för golden shower-diggarna, sa T.
Ibland är det skönt att få känna sig fin och ren, som en oskuldsfull novis.

Ge mig lite substans!

2006-05-02T15:19:00.000+02:00

Har varit på bilsemester i helgen. Västkusten fram och tillbaka. Det var gött. Börjar fasen gilla Gbg. Det känns litet, skönt och gulligt på nåt vis. Var en sväng på Pustervik och punkkonsert (spottade genast Gbg-kändisen Kitty Jutbring och blev supernöjd) och sedan Uppåt framåt (Väldigt kul. Men varför lever byxan-halvvägs-ned-på-rumpan-modet fortfarande i Gbg? Snälla, dra upp.) Träffade bland annat superbegåvade up and-coming dokumentärfilmaren Mögel (Ja, det låter sjukt. Men vänta bara). Det känns som att han lyckas där så många andra unga hotshots misslyckas, nämligen att ge lite innehåll till snyggt packeterade texter och filmer. Stil är inte allt, banne mig, ge mig lite substans. Trots att hans debutfilm Vuxen handlar om ett gäng sluskiga skateboardåkare i Varberg kan jag relatera till temat till 100 procent. Det här med att behöva inse att man själv och ens gamla polargäng faktiskt inte är purunga längre, och dessutom växer ifrån varandra snabbare än en las-period, är inte en picknick.

Shoppade lite också, en supersnygg Rodebjer-jacka. Hängde med nya och gamla godingar.
Åkte ut på landsbygden. Gick i skogen. Såg på havet.
Kände mig glad.

Övervägde ett nytt liv som fårfarmare ett tag. Men åkte hem till verkligheten istället.
Tillbaka i the ratrace.
Inte så dumt det heller.

Att lämna någon man älskar

2006-04-27T07:46:00.000+02:00

Vi hade väl egentligen aldrig haft det dåligt. Vi var ett av de där paren som aldrig bråkade, som alltid skrattade, som aldrig frestades att slänga hårda ord mot varandra, som älskade varandra djupt men som kanske aldrig riktigt... pratade. Vi fastnade liksom halvvägs, i ett lyckorus som vi var så rädda att förstöra att vi aldrig vågade gå på djupet för att då kanske, kanske upptäcka att där saknades något mellan oss.
Förra våren kom han hem en dag; skakade och var nervös, slet av sig sin tröja i hallen. Mager, blek, tatuerad; och så med en ny text på armen. Mitt namn.
Jag log, vi kramades så hårt att jag knappt märkte klumpen i min mage.
Sommaren gick. Det var himmel för oss, och det var helvete, fast bara i mig. Vid ett tillfälle satt vi på vårt hus terass. Jag sa som jag kände: "Hur fan ska det här funka? Jag vill springa i 190, och du du är så förbannat nöjd." Fast vi redde ut det där. Lite tillfälligt. Saker och ting skulle bli bättre. Och sedan åkte vi på semester tillsammans. Vinfylla på en brygga bland båtarna på franska rivieran. Jag tänkte att det här kanske var tillfället då vi skulle våga hoppa ur våra trygga förhållanderoller och komma varandra nära på riktigt. Men han sa saker till mig som jag bara lyssnade på lite vagt, jag sa saker som jag då trodde att han inte förstod. Och klumpen växte.
Någon månad senare, hemma igen. I köket. "Jag måste ut, härifrån, jag känner att vi inte utvecklas tillsammans längre". OCh hans svar: "Det är det som är skillnaden mellan dig och mig." "Varför ska vi utvecklas när det är så bra som det är?" Han hade slagit huvudet på spiken. Just det var skillnaden mellan oss.
På det svartvitrutiga köksgolvet skakade han. Efter drygt fyra år visade han mig för första gången sina tårar och viskade i en desperat omfamning "Hur kan du på allvar säga att vi inte ska vara tillsammans hela livet?". Orden har etsat sig fast. Under flera månader gick de på repeat i mitt huvud. Men jag hade bestämt mig.
Ofta saknar jag honom så att det skär i mig; min vän, min familj, min lycka mina tidiga 20-år: Det är vidrigt att lämna någon man älskar. Och jag älskar honom fortfarande; för den fantastiska person han är, för tiden vi hade tillsammans, men jag vet att han nu också vet att det var rätt.
I tisdags tatuerade han över mitt namn med en stor grön drake. Han har gått vidare, och det har jag också gjort, jag måste bara precis som han våga ta fram den vassa saxen och klippa navelsträngen på allvar.
/Jocelyn

Min största fiende

2006-04-25T22:16:00.000+02:00

Det är som att det bor ett vidrigt litet monster i min mage. Det är grönt och kallt och hårt. Länge har det dvalat. Trodde nästan det var borta. Trodde på min egen bild av mig själv som osårbar och med koll. Men, så lite som behövs för att det ska få näring och växa. Nu sitter det där, som en ständigt närvarande fara som sprider sig och tar ett järngrepp runt mitt hjärta. Det fryser ner mig.
Har jobbat så hårt de senaste åren på att ha kontroll och bara ge exakt så mycket av mig själv som jag orkar med att förlora. Trodde att det kunde fungera så.
Men det gör det naturligtvis inte.
Såklart.
Och nu sitter jag här och kan bara konstatera det läskiga faktumet att jag har lagt mitt liv i någon annans händer.
Vill inte vara någon annanstans.
Önskar bara att det där jävla monstret kunde gå och dö.
Att all konstig osäkerhet och nojighet, misstänksamhet kunde raderas för alltid.
För, för ovanlighetens skull, är det nog bara jag som spelar spel. Med mig själv.

Var tog helgen vägen?

2006-04-24T12:41:00.000+02:00

Måste sluta gå ut på lördagar. Känner mig fortfarande bakis. Helgen i
sammandrag:
Parmiddag i fredags. Drack en och en halv flaska vin själv. Och mumsade
upp en ost som smakade korv. Väldigt konstigt. Fnissade extremt mycket.
Och rodnade, i vanlig ordning. Jobbigt.

Slöade i Vasaparken i lördags. Blev störd i min dvala av
polishelikoptrar, åtta polisbussar och ett sjukt demonstrationståg.
Ärligt talat, hur fräscht känns det att bära fanor och skandera
"Sverige åt svenskarna". Kändes overkligt och obehagligt.

Drog sedan på förfest hos min kompis L.s nya kille. Lite musikaliska
kulturkrockar (det var Metallica och Gessle som regerade) men rätt
kul. Förvånades över hur vanligt det blivit bland helt vanliga tjommar
att dra en lina på lördagskvällen. Vi snackar inte medierävar ( i de
gängen är liksom snortarfaktorn inte särskilt chockerande) utan helt
vanliga säljare och mellanstadielärare. Själv passade jag.

Sedan blev det totalfylla. På O-baren. Eller, rättare sagt, det där
ingemanslandet på Sturehof precis innan O-baren. När man står där med
en ljummen öl ihanden vet man att kvällen helt håller på att kapsejsa.
Men vi räddade oss in på spyan innan det blev försent.

Efterfest med kall pasta ur en kastrull. Jag slocknade i soffan vid
fem-blecket. Mådde som jag förtjänade hela söndagen. Och är fortfarande
groggy idag. Måste sluta gå ut på lördagar.

Darwin shmarwin

2006-04-20T13:02:00.000+02:00

Min kusin tror inte på evolutionen. Han tror på första mosebok. Bokstavligen. Han tror nog att jag kommer att brinna i helvetet. I alla fall om jag skulle berätta om alla mina synder.
Och ja, vi har ganska hetsiga diskussioner om det mesta. (De är så sjukt tröttsamma. Men jag lovar, det är inga problem att fortsätta vilja kalla sig för feminist när han går igång)

Fast vad fasen, kanske är det jag som har fel. Uppenbarligen tror en fjärdel av Sveriges befolkning inte på att vi härstammar från något slags urdjur som muterade och sedermera kravlade upp på land. (Hm..När man säger det sådär låter det ju faktiskt mest som en galen hallis). Kanske är det inte fel att omvärdera och ifrågasätta det givna. En gång i tiden var vetenskapens hetaste slutsats att jorden var platt...Paradigmskiften är alltid mentalt plågsamma.

Åh..vad ska man tro på när det blåser kallt, allt är kaos, man varken vet ut eller in och inga sanninger pallar trycket?
Som de extremförvirrade själar vi är ska jag och Jocelyn nu rycka i det sista, patetiska, halmstråt. Nästa vecka bär det av till en spådam!

Vi ska lägga våra liv i hennes händer och med hjälp av tarotkort och kanalisering (eh, say what?) utröna om vi någonsin kommer att hitta Det där och Den där. Eller så kanske det är precis det vi har. Längtar så. Måste få klarhet och en snäll dam med förkärlek för kristaller och rökelse. Lovar att berätta hur det gick.

Klagan

2006-04-19T16:57:00.000+02:00

Vem är det som sagt att det är fult att klaga? Och varför är det så fel? Så länge det inte går till överdrift och blir till bitter förpestan över andras tillvaro så ser jag det snarare som en nödvändig ventil som behöver luftas för att det jobbiga ska försvinna och kunna ge plats åt allt det där bra som man egentligen känner. Klagan äro mao underbart.
Idag, till exempel, har min dag hittills varit jävligt rutten. Varför? Jo, here it goes:
–Gillar jobbet, men shit ändå, hur torftigt och meningslöst är det inte att skriva en massa goja som ingen ändå tror på?
–Min chef och vän är helt färdig av arbetsöverbelastning, jag också i och för sig, det är satans tungt det här, men jag slipper ju åtminstone dra det allra tyngsta ansvarslasset.
–Relationer är ju ta mig fan helt hopplösa. Är allt bra så tröttnar man, stormar det vill man ha lugn och ro. Och så vidare.
–Skitkul att resa, men va fan, så här i efterhand: Jag har ju inte råd. Hatar att vara pank. HATAR att vara pank. Gnäll, gnäll.
–Alltså GUUUUUUUUUUD vad Stockholm är ytligt (ey, klyschtouché). Jag blir fan kräkfärdig av att tänka på alla människor (inklusive mig själv) som ens bemödar sig med att vänta utanför Spy Bar på helgerna. Herregud! Det är ju typ tomt med folk där inne. Det där kötricket är ju så uppenbart en grej för att skapa oj-så-eftertraktat-stämning på stället. Ändå står man där. Som ett fån.

Fast visserligen, nu när ventilen är utpyst; satans vad kul mitt jobb är. Stockholmssuperytligt men grymt kul. Det är fantastiskt att bli fjäskad för. Och chefen, hon har ju bara en dålig dag. Är säker på att hon i morgon, eller åtminstone på fredag kommer inse sin storhet igen. Och angående relationerna, tja det har ju ordnat sig förr, även om jag starkt misstänker att jag ändå kommer sluta som en ensam catlady. Och resorna. Jaja, visst pank är skit, men dra åt helvete vad grymt Miami var. Och Moskva. Och New York. Och vad grymt New York kommer vara när jag åker dit i maj igen. Och ytliga Stockholm. I ärlighetens namn är det ju få saker jag uppskattar så mycket som en blöt, flamsig, rosig kväll med ett glas champagne i tassen med en underbart ytlig, fnissig, ängslig partyskara främlingar runt omkring.
Se vad lätt det gick. Klagan äro ett måste.
/Jocelyn

Vad är Suri för namn egentligen?

2006-04-19T13:09:00.000+02:00

Åh gud. Har alltid haft svårt för Tom Cruise. Fast shit vilken underhållning han har bjudit på det senaste året. Karln är som en smetig trafikolycka. Men nu går det bara inte längre. Slötittade på Mission impossible häromdagen. Det var kört redan vid förtexterna. Kunde bara se framför mig hur Crazy Cruise plågar Kaie Holmes med sektläror och vägrar låta henne skrika under förlossningen. Scary, scary man.
Nu vill man ju bara veta. Har han ätit moderkakan eller inte!!! Och hur då i så fall. Rå? Grillad? Vilka tillbehör?

Fan, moderkakan är den nya falukorven.

Vive la fete

2006-04-17T00:46:00.000+02:00

När jag var typ 20 och bodde i Paris fick jag värsta uppenbarelsen. Mitt i en rödvinsfylla, förmodligen kryddad med lite hasch, insåg jag att detta, detta var min ungdom. Fattade redan då att när jag skulle vara gammal, någon gång i en sjukt avlägsen framtid skulle jag se tillbaka på just den här tiden. Tänkte på den framtida jag med ett stänk av förakt. Då skulle jag ju vara fast. I rutiner och vardagliga måsten, patetiskt men oundvikligt (hey, har trots allt mitt övre medelklassiga arv att tänka på, något annat än att kamma sig och skaffa sig ett jobb var aldrig att tänka på). Därför såg jag till att verkligen njuta av min tid i Paris. Det var rödvin, ögonöppnare, åka fel i metron, baguetter, fattiga dagar, servitisjobb och elaka managers, dricks, kämpa mot språkförbistring, äckliga fransmän, magsjuka, ätstörda tendenser och ungdomlig osäkerhet som gällde.

Nu är jag så mycket äldre. Inte egentligen men det känns verkligen som en livstid sedan sist. Det är spännande att vara här med nytt sällskap och nya ögon. Vad liten restaurangen var jag jobbade på. Och det är ju inte jättelångt mellan Republique och Concorde, som jag hade för mig. Men Oberkampf är ändå oslagbart. Och den nya konsertlokalen brevid Charbon är ju grym. Såg Jenny Lewis igår och insåg att countrysmärta är min grej.

La vie est belle. Glad påsk på er alla.

Back for good

2006-04-11T22:27:00.000+02:00

Måste bara berätta lite om i fredags. Det var så där jäkla kul som det så himla sällan blir nu för tiden. Iklädd en enormt lyckad svart skjortklänning, med en dunk vitt i handen drog jag hem till min kompis L, där favvistjejerna satt och sippade på drinkar. Take thats greatest hits gick på högvarv och allt var precis som förr. (Innan parmiddaga och kronisk trötthet gjorde entré i våra liv)

Sen tarre till Riche där det var hela havet stormar som vanligt. Konstigt nog fick jag en extrem endorfinkick när jag fick syn på Joe Lionhead vid bardisken. Oförklarligt men halleluja. Sedan trippade alla gamla godingar in på löpande band. Singel-Peter, gamla klasskompisar och alla de där som man bara känner på krogen. Loves it.

Sedan tappade jag och B bort alla andra. Det var uppgörelser, utredningar och fyllekoma i vägen för avgång till spyan i samlad tropp. (Lustigt hur alla normala regler upphör att gälla efter 24. Det är liksom var man för sig. Att någon försvinner spårlöst eller stoppar tungan i någon främlings hals är liksom inget att höja på ögonbrynen över.)

Så vi drog och kollade om nya kortet funkade. He he. Och så började hela cirkusen om igen. Kul, kul, kul. Träffade en bekant het författare och hans krönikörpolare och snackade om livet ett tag. Tror jag. Känns lite dimmigt faktiskt. Sen åkte jag hem. Kändes rätt.
Var världens lyckligaste när bakfyllan kickade in påföljande morgon.

Senaste subkulturen jag stött på: kaffemaskinsfantaster som bondar på nätet. Kan inte bestämma mig för om det är charmigt eller scary att vuxna människor diskuterar tryck, ånga och maskindelar i globala forum för fantastiskt fika. Men jag är å andra sidan helt nöjd med 7-11:s kaffe.

Onödiga saker man gör

2006-04-11T13:41:00.000+02:00

Varför, varför, när man vet så väl att man inte borde, gör man ändå saker som är totalt onödiga? Varför, till exempel, kan jag:
...Utan att blinka säga saker som jag vet gör den andra personen (ofta någon jag tycker väldigt mycket om) ledsen?
...Peta näsan på jobbet (och intala mig själv att ingen ser, fastän jag ju egentligen förstår att ingen är hemlig på en redaktion)?
...Beställa en Long island ice tea för 250 spänn 15 minuter innan stängning och hemgång?
...Köpa en massa onödiga saker, fullt medveten om att jag kommer tröttna på prylen eller plagget inom fem minuter?
...Köpa gymkort när man vet att det aldrig helvete ger valuta för pengarna eftersom man kommer träna ganska duktigt de tre första veckorna och sedan bara låta kortet ligga där och ge dåligt samvete resten av året?
...Köpa fem hekto godis när jag vet att jag hetsäter upp allt och börjar må dåligt efter ett hekto men inte kan sluta utan slukar hela innehållet i påsen ändå?
...Inte bara ringa mormor, åtminstone någon gång så där varannan vecka och morsa lite? Det tar ju typ tre minuter och hon blir så lycklig att hon blir varm i hela själen.

Ja sedan finns det ju förstås en massa andra saker också. En massa andra saker. Herregud, frågan är om inte det mesta jag gör är sjukt onödigt?
/Jocelyn

En ledig dag

2006-04-07T18:19:00.000+02:00

Som en läskande hägring i en milsvid öken. Så känns begreppet ledighet för mig just nu. Jag kan se den på avstånd, nästan ta på den ibland. Men för det mesta flyr den sin kos just när jag tror att det är dags att sätta tänderna i den. Och så står jag där, häpen och trött, och öser sand över mig själv istället.

Fast just idag fick jag äntligen fatt i den där tillbringaren med svalka och kylda isbitar. Värsta lyckan. En hel dag av kontemplation och rekreation. Sånt som aldrig hinns med. Ibland saknar jag nästan min eremittid i Malmö. Då bredde helgerna ut sig som oceaner av evigt solokvistande. Me myself and I. I flera dygn. Inte konstigt att Raskatt kom till. Nåja, det var en kanske inte helt sund period. Och egentligen längtar jag inte alls tillbaka dit. Men lite mer alonetime utan inre och yttre stress vore inte dumt. Hinner aldrig tänka nu förtiden. På jobbet är det hets från sekunden jag drar passerkortet och morsar på receptionisten och tar ett djupt andetag. Ett evigt ratrace kantat av crazy people (allvarligt, har tokkonfronterats med det svenska folket dagligen via tel och mail i snart fyra månader. Det verkar inte må särskilt bra), pressade redaktörer, jakten på Scoopet och..
fast nu var det ju min lediga dag jag skulle skriva om.
Den har varit ljuvlig. Tyst. Solsken. Och jag har gjort det bästa och mest avslappnande jag vet: Storstädat.

Jag har ockuperat tvättstugan (att mangla är för själen som att smörja kortison på en eksemsjuk), dammat, dammsugit, satt påskliljor i en vas, skurat badrummet och köpt en ny tvål med smak av smultron och solsken. Konkat bort den månadsgamla tidningshögen och pantat alla burkar.
Det vilar en doft av Ajax över mitt hem. Jag har funderat ut massor av smarta saker om mig själv och mitt liv. Och jag är så harmonisk att jag inte bryr mig ett smack om att min kille just nu träffar sitt ex.
Seriöst.

Ska snart på förfest och har valt ut den snyggaste outfiten. Svart klänning och höööga stövlar med träklack. Ses på Spyan.

Arty farty

2006-04-04T11:45:00.000+02:00

Har hängt mycket med konstnärer på sista tiden. Den unga konstmaffian i Stockholm växer sig starkare by the minute. Det är roligt. Mer prickfester och performance till folket säger jag. (Fast just i denna stund drar jag mig till minnes en konstnärlig middag i skåne där alla vid bordet ombads berätta vem som var deras favoritkonstnär. Jag kallsvettades medan ordet gick runt. Men diskussionen dog lite smidigt precis innan det blir min tur. Vet inte om jag borde ha varit lättad eller förolämpad...)

Anyway, det är lite härligt att de finns människor som, på allvar, använder fraser som "jag kände mig väldigt jordad igår". Och som bjuder in en japan som dansar tokdans till klezmermusik under ett tiotal discokulor. Som är svartklädda och svåra. På riktigt. Jag tror att det jag tycker är coolt är att dessa människor inte har en enda ironisk gen i sina utmärglade bleka sensibla kroppar. De tar sig själva och sina känslor På Allvar. De Känner Efter.

Känner mig ofta som en bulldozer i dessa sammanhang. Fast bara ett tag. När alla har druckit sig stinna på rödvin är det ändå bara en enda sak som är viktigt. Precis som i alla subkulturer: sex.
Och banne mig om inte en snubbe som just nu ställer ut på modernautställningen berättade den absolut snuskigaste story jag någonsin hört. Bisarra sexanekdoter har en alldeles särskild plats både på Raskatt och i mitt hjärta, så be my guests (fast varning, det är lite nasty):
Konstnären befann sig i New York och hängde på en riktig sylta. Han började snacka med en äldre fetlagd man. På armen hade han tre tjejnamn intatuerade i ett hjärta och när konstnären frågade vilka de var, visade det sig att de var gamla flickvänner. Någon var en bitch och någon var det bästa ligget han någonsin haft. Varför då, frågar konstnären.
Vilket han nästan skulle komma att ångra.
Jo, serru, han brukade nämligen ta henne analt. Och samtidigt föra in handen och runka av sig själv. Jo, verkligen. Jätteskönt, rekommenderas.

Konstnärer, serru.

Nytt jobb?

2006-04-03T08:54:00.000+02:00

Verkligen älskar mitt jobb som jag tycker är både sjukt lärorikt och helt i rätt linje med den karriär jag planerar att göra. Men. Att medieträska i den komersiella delen av journalistiken (ja, det är inte direkt grävjobb jag gör) kan också det vara tröttsamt och... väl ytligt emellanåt. Och då kan jag känna att det vore grymt med ett annat jobb, långt från massor med övertid och det att aldrig någonsin kunna koppla bort.
För det finns andra jobb jag tror jag skulle kunna trivas med (nu har ju jag i och för sig aldrig någonsin, inte ens som liten skit, på allvar övervägt att jobba som något annat än journalist, och det kommer jag kanske aldrig göra heller, men om...)

1. Lastbilschaufför
Det är underbart att stillsamt susa fram högt över alla andra, och ingenstans sover man bättre än i den mysiga lilla sängkojen i hytten.

2. Psykolog
Okej, kräver kanske också övertid och är väl definitivt svårt att släppa efter arbetsdagen, men jag tror ändå att det skulle kunna vara min grej.

3. Lakritstestare
Ja det MÅSTE ju bara finnas någon människa som godisföretagen testar sina nya produkter på. Lakrits skulle kunna bli min avdelning.

4. Rallyförare
Att köra bil riktigt, riktigt, riktigt fort och eller på galna krokvägar är lätt det roligaste jag vet.

5. Servitris
Har testat det förut och älskar den sköna krogstämningen, okej kanske inget man skulle orka med i längden, men ett litet tag.

6. Vårdbiträde
Sommarjobbade ett tag på ett äldreboende i Karlstad och jag trivdes sjukt bra.

7. Kläddesiger
Fast bara om jag hade sjukt mycket pengar, skulle aldrig orka känna pressen av att behöva sälja, men tanken att låta en idé och känsla bli till ett plagg som andra har på sig är kittlande.

Nej, nu är det dags att börja svara på helgens mailskörd, sedan försöka få tag på den där skådespelarbruden för att äntligen få intervjun i hamn. Inte helt förjävligt det heller.
/Jocelyn

Welcome to Miami

2006-03-31T09:38:00.000+02:00

Ja, nu var det ett tag sedan jag skrev, helt sant. Har varit i Miami och tillbringat lata dagar promenerande längs med stranden. De ljumma vågornas slag, fötterna nerstuckna i snäckskalsstranden. Medan jag röker amerikanskt vitfiltrade Marlboro lights är vi tysta. Strawberry daiquiri på News Café. Tonfisk på Delano, Corona i hotellets trädgård. Housemusik. "Don't tell my booker" på Mansion. Belgian blue-pumpade torsos, tuttar som uppochnervända glasstrutar på tjejernas strandkroppar. Silikon, pasteller. Vita linor, rosa milkshakes, grönt hav. Jag i en snabb Audi mot Key West. Karin som skrattar. Jag skrattar med henne. Philly cheesesteak på 11th street diner. Huvudet surrar av tankar; runt,runt,runt. Har jag äntligen hunnit i kapp mig själv? Kan jag äntligen förstå de snabba förändringarna i mitt liv? Moneyrollin' på Barneys COOP och på Urban outfitters. Hotelldekadens och efidrinspäckade bantningspiller. Vilse i shoppingcentret. Jamie John. Apple martinis. Fort, fort, njut, släpp allt och njut. Miami, jag kommer snart tillbaka.
/Jocelyn

Mitt röda jag

2006-03-27T21:30:00.000+02:00

Asså jag har ett stort problem. Jag har på senare år börjat rodna. Ja, rodna, som i det sprider sig rött skimmer i en intensiv ton på mina kinder och hals. Det är sjukt jobbigt och passar inte alls in i den bild jag har av mig själv som en tuff tjej. Min till synes coola fasad krackelerar ganska snabbt när jag, typ på morgonmöten och i andra viktiga jobbsammanhang, rodnar så fort jag tar till orda. Och det värsta av allt är att jag har levt i någon slags illusion av att det inte märks så mycket. Men nej. Idag smålog min chef lite när vi stod framför kaffemaskinen och pratade om ett jobb hon precis lagt ut på mig."Jag visste väl att du skulle rodna lite, det hade jag också gjort", sa hon, och syftade på jobbets aningen ekivoka innehåll. Eh...fast så till mig över tanken på lite naken hud blir jag inte i första taget, jag lovar. Det handlar alltså inte om att mina liljevita öron smutsats ner. Utan bara om att jag uppenbarligen rodnar när jag snackar med chefen. Vad är grejen med det?
Jag rodnar också när jag dricker rödvin.
Men då bryr jag mig inte särskilt mycket.

Nä, nu ska jag kolla på Drevet. Kvällstidning på tv, härligt.

Allvarlig kärringvarning

2006-03-23T19:57:00.000+01:00

På sista tiden när folk frågar mig om läget så har jag börjat svara precis som det är. "Jo tack, jag är sjuk". Och sedan tvingar jag den intet ont anande kallprataren att lyssna på hur mina krämpor utvecklar sig. Om min halsinfektion som aldrig försvinner. De två pencillinkurerna som uppenbarligen inte gjort något glatt i mitt inre. Min sönderfrästa näsa som numera läcker blodiga klumpar (jag har aldrig sagt att det ska vara vackert att läsa här!). Och så det senaste- den fruktansvärda klåda som plötsligt och fläckvis uppträder över olika delar på min kropp. Och då menar jag KLÅDA. (Allvarligt talat, det är inte kul, om någon har varit med om nåt liknande så, please, ge mig en fingervisning om vad man kan göra. Är en sådan novis i sjukvårdssammanhang. Kan det vara fågelinfluensan?).

Vid det här laget brukar kallprataren ha skrivit en mental note till sig själv om att ta den andra vägen förbi min kontorsö nästa gång han/hon passerar. Men om det nu är någon stackars själ därute som orkat läsa så här långt vill jag också bara meddela att 6 av 10 stockholmare har klamydia. Trevlig helg.

Tack svenska folket

2006-03-19T20:15:00.000+01:00

Ja men det var väl för väl att hon fick vinna. Hon är skrämmande i vanliga fall men tänk er en ratad Carola. Övergiven av sitt folk och av sin gud. Det hade ju varit major life crisis- varning. Hon hade kanske återgått till sina gamla församling i Livets ord. Börjat predika på heltid. Startat en ny kult och raggat medlemmar bland dem som inte ens räckte till Andra chansen. Fatta vilket gäng som kunde har gett sig ut på en missionär tälturné i sommar. Carola och Jessica Andersson talar i tungor ihop. Kayo driver ut djävulen ur Roger Pontare.

Så prisa gud för att folket tog sitt förnuft till fånga och ställde allt till rätta. Tanken på en pissed Carola skrämmer mig nästan mer än tanken på att bli nedskickad i den där ormgrottan i Fångarna på Fortet. Jag är uppenbarligen inte ensam.

Det går bra nu

2006-03-15T14:14:00.000+01:00

Ännu en bekant som är gravid. Nu känner jag tre som har fått barn. Två av mina jämnåriga vänner är gifta. Det känns som att fler är på gång. Att köpa lägenhet ihop är inget konstigt längre. Knappt ens att skaffa gemensamt landställe.
Om man inte gör tvärtom och bryter upp med dunder och brak eftersom det inte längre går att bortse ifrån att det aldrig kommer att bli nåt bra och då är det ingen idé att slösa tid längre. Herregud, klockan tickar ju.

Åhh..jag vet inte. Känner växelvis panik över att jag inte är ung-ung längre. Livet Går Vidare.
Det är liksom inte ok längre, att ha ett tveksamt förhållande bara för sakens skull.
(Eftersom det är så mycket på spel plötsligt. Som ens framtida barns gener)
Att supa ner sig bara för att det är kul. (Möjligen på helgen. Men annars orkar jag fasen inte va bakis på jobbet)

Blä, låter och känner mig så medelsvenssonpräktig att jag vill spy ibland. Samtidigt inser jag ju att vuxenlivet har sjukt många fördelar. Typ att man får bestämma själv och inte är sådär ruskigt vilsen längre.

Herregud. Jag har väl helt enkelt haft mitt roliga. Kan inse att det kanske är läge att byta livsstil en aning iaf. Har gått ut i Stockholm i över tio år nu. Har blivit full på massor av olika kontinenter och är både bildad och ekonomiskt stabil (för tillfället iaf). Det går bra nu- klubben växer stadigt. Och jag vill ju inte stå på Riche och spana på möjliga ragg när jag är 35+.

Så grattis på födelsedagen lilla Jocelyn. 27 är sweet. Och vi kan väl bara bestämma att det ÄR bra att bli äldre?

Medieträsket

2006-03-14T09:24:00.000+01:00

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Tänk att det fanns en tid när man trodde att premiärer och mediesvängen var kul och fräsig. Som jag bedrog mig. Visst, jobbet är kul, underbart, fantastiskt, och det är grymt att se film - men människorna. Människorna! Det finns självklart underbara undantag, men tyvärr alldeles för många osäkra, stela, oavslappnade typer i den där gruppen som faktiskt på allvar jämför antalet kvadratmetrar på sina lägenheter, vilket kakel de haft råd att installera i sina svindyra kök, hur mycket deras soffor kostat. Och så vidare, och så vidare. Det bara osar American psycho över hela mediestockholm, och det luktar banne mig inte gott. Nervös, dallrig, smärtsam olycklig osäkerhet är vad det luktar: Där killarna slår varandra lite för hårt på axlarna innan de berättar vart nästa glammiga solsemester barkar, och tjejerna får bita ihop för att vara snälla och trevliga mot varandra.
Okej, det är klart att alla och allt inte funkar så här (det vet jag ju framförallt inte så mycket om, eftersom jag har insyn i bara en bråkdel, men ändå), men DET FINNS. Och det är riktigt, riktigt, märkligt och ledsamt. Stockholms medievärld behöver Dr Phil, Jesus, kärlek, ödmjukhet eller annan god retoriker eller känsla. Största fasan är ju att utan att märka det bli en del av det där. Bli likadan. Och så hade det kanske kunnat bli om jag varit lite yngre. Men nu är jag ju inte det. Nu är jag rätt gammal, och det är jag glad för.
/Jocelyn

Crazy catlady

2006-03-13T09:36:00.000+01:00

Sol, blå himmel. Livslusten har väckts till liv igen. Snart , snart kommer plusgraderna också. Längtar så efter att få sporta min fina vårkappa. Var på landet och passade en katt i helgen. Väldigt mysigt. Fast när jag hade sex satt katten och tittade på. Freaky.

Nu ska jag drömma om våren och mina nya shorts.

Kan man festa bort sin slaskångest?

2006-03-10T14:46:00.000+01:00

Hade verkligen tänkt stå emot. Det känns så förväntat. Men nu går det banne mig inte att hålla inne med det längre.
Jävla helvetsvinterjävel, varför tar du aldrig slut?

Har börjat hata TV-meterologernas knipsluga uppsyn varje gång nyhetsuppläsarna bollar över till dem i sin putslustiga envishet till småsnack.
("Jaha du Lage, vad har du på menyn idag då? Vårväder månne?
" He he , nej du Jarl, det är låååångt kvar till dess. Det blir permafrost även den här veckan".) Typ helnöjd. Morr.

Det får bli drinkrace på Riche ikväll. Behöver lite dekadent eskapism. Mer än nånsin.
Trevlig helg.

Norrland

2006-03-07T17:06:00.000+01:00

Ja visst, jag förstår att Norrland på sina håll kan vara lika mångfacetterat som den perfekta bilden av Rinkeby, men när jag i helgen var i Doroteakrokarna och åkte SKOTER (japp, nu har jag lärt mig hur det stavas) var det en underbart stereotyp upplevelse jag fick. Ni vet: Skoterfylleåkning (obra, men lite kul, fast jag körde aldrig full. Obs, obs, obs, hör du det mamma om du nu läser?), tunnbröd, fjäll, hemgjord alkohol, glada (när de var fulla) tjommar där majoriteten av männen var singlar (och den andra delen av befolkningen bekymrade sig över hur dessa män någonsin skulle kunna hitta sitt hjärtas dam). Arbetslösheten var hög, vilket ger tid att ägna åt skoteråkning, hundspann (gud, varenda en i den lilla byn hade typ 18 siberian huskys var), det var inget konstigt i att en vanlig jeppe ägde kvadratkilometervis med skog och typ fem hus var. Hm, förstår att det här osar stockholmare på utflykt i verkligheten (fast jag är inte ens stockholmare), men låt det så vara. Jag erkänner gladeligen att jag har noll koll på Norrland (fast jag förstår inte varför, det har ju lätt sin superbraiga och jätteintressanta sidor). Det bästa med helgen var inte bara människorna jag träffade, utan också: (åh gud vad det här låter Friskis & Svettis, svenska scoutförbundet, hurt-alert, you name it) Naturupplevelserna. Att käka fläsk och falukorv i en liten fjällstuga, att rejsa skotrarna mellan stubbar och träd, att maxa hastighetsmätaren över den frusna sjön , att kela med hundspannshundarna och dricka en kopp varm choklad i ett vindskydd. Shit, trodde verkigen inte att jag kunde uppskatta sådant. Men det kunde jag. Skitmycket.

/Jocelyn

Tips till den lille entreprenören

2006-03-06T19:52:00.000+01:00

Eftersom jag är på mitt allra mest generösa humör tänker jag bjuda på en skön affärsidé jag fick häromdagen. Det handlar om produktplacering och homestyling i en förmodat lyckosam combo.

Tänk er följande: En bostadsannons, typ en nice trea i Vasastan. Det är fräscht som tusan på bilden (som publiceras i fina tidningen vid minst två tillfällen och ligger på nätet i någon vecka eller två). I köket står en brödrost i rostfritt stål. Och ett par flaskor mineralvatten. I badrummet finns produkter från ett känt hudvårsmärke och i vardagsrummet finns en plasma-tv. Dessa produkter finns också till beskådan på visningarna. Ni hajar. Den perfekta reklamen till den perfekta målgruppen. Ah, jag är ett geni. Men heltidsarbetande i en annan linje jobb. Så, be my guests. Tjänar ni nåt på det så droppa några procent till mig, va. Tänk på karmat.

Förresten. Är det konstigt att vara 28 år gammal och aldrig ha köpt kondomer?

Vinteryra

2006-03-03T09:02:00.000+01:00

Det är inte så tokigt ändå, med all snö. När jag gick över Västerbron i morse och vinden och vintern bet och nöp i mitt skinn, fick jag den där fantastiska östeuropa-känslan som brukar drabba mig ibland. Jag kan inte beskriva det bättre än så; men det är så befriande underbart och härligt när materiella och praktiska saker som ekonomi och väder är förjävliga men man ändå känner sig sjukt lycklig. Som att man vet att man borde bekymra sig, men helt enkelt inte kan hejda sig från att må bra. Östeuropakänslan, Moskvakänslan: Där allt är eländigt, grått, kämpigt och ibland fult, men samtidigt stolt, starkt, vackert och tappert. Och ryssarna är som sin stad.
Glad för att en massa saker; I helgen ska jag till exempel till Jämtland och åka snöscooter (stavas det så?), fast igår berättade pappa att det är väldigt lätt hänt att man flyger av. Shit! Jag är för gammal för att inte vara rädd för att slå mig. Vågar inte ens testa snowboard igen nu för tiden. Fast å andra sidan finns det ju ingenting jag älskar så sjukt mycket som vansinneshastigheter, och med en snöscooter kan man tydligen köra ganska fort, så jag kan nog överkomma mina rädslor bara vid blotta åsynen av hastighetsmätaren (om snöscootrar nu har sådana). Har beställt alla papper som krävs för att kunna börja övningsköra MC också. Mitt enda mål med MC-körkortstagningen är egentligen att kunna spräcka 250 km/h-gränsen. Har aldrig kört snabbare, med bil alltså, än typ 200. Men nu jädrar!
/Jocelyn

Guld-skvaller

2006-02-28T13:38:00.000+01:00

Ibland är det ju bara för kul att vara jag. Som i går när det firades OS-hockeyguld på Sturecompagniet och det mest smaskiga och spännande hände mitt framför ögonen på mig. Och där satt jag och låtsades att jag inte brydde mig (men det gjorde jag ju så klart, den lilla skvallerkärringen i mig antecknade mental notes en masse). Roligast var den där hockeymålvakten Henrik som var så sjukt dyngrak, och gulligast var Foppa (vars hand var varm, torr och stor när vi hälsade) som var storfarsan och satt med en flaska skumpa som han drack direkt ur brevid Ulf Ekberg (jag trodde föresten att Foppas wetlook kom sig av att han var svettig efter matcherna, men han såg likadan ut igår. Så antingen var han sjukt svettig också då, eller så borde han byta hårvax).
I bland lämnade Foppa sin plats för att kuta upp och hjälpa målvakts-Henrik och hälla i honom vatten och Coca Cola."Drick nu vatten Henrik", sa farsan Foppa. Men Henrik bara hängde vid den superkända sångerskan (nja... håller nog lite till på vem det är) och bönade och bad om en dejt. Hon avspisade.
En annan förvisso inte lika känd, men ändå känd tös avslöjade att hon var tänd på Joe Labero (som också var på festen tillsammans med okänd kvinna) fast senare gick hon hem med en superwellknown profilsnubbe. Denna profil som för övrigt också playar med en annan tjej, som i sin tur playar hans po... Nej nu KAN jag faktiskt inte avslöja mer. Fastän jag är bra sugen...
/Jocelyn

Fyllekaja

2006-02-27T13:10:00.000+01:00

Jag har alltid tillhört den tråkiga, kontrollerade kategorin människor som aldrig, eller åtminstone mycket sällan (inte så att det märks i alla fall), blir för full. Glad, salong, visst. Och absolut, jag har spytt på fyllan, men då har jag gjort det diskret och odramatiskt. Men att börja kasta av sig kläderna, fyllelipa eller göra andra allmänt knäppa saker är liksom inte min grej. Eller har inte varit min grej snarare. För de senaste veckorna har någonting hänt. Jag har börjat bli riktigt jäkla plakatpackad. Varje gång. Kan kanske i och för sig bero på att Vip-delen på Sturecompagniet varit sällsynt generös, men sådana små bonusar brukar inte påverka mig. Nu för tiden är jag tjejen som trillar, är dregelfuktig i mungiporna, dansar obscent (fick senast i lördags höra att jag tydligen porrat mig riktigt vulgärt helgen innan det, och bara det är ju jobbigt, men ännu värre är det faktum att jag inte ens kommer ihåg att det hänt. Att bli full så där är ju säkert vardagsmat för många, men för mig händer det bara inte. Eller tja. Det HÄNDE inte, inte innan jag blev så här alkad. I lördags brutalvurpade jag över Niclas Rahm (trillade alltså, blev hängande i hans armar, bullrade sedan in i baren drog med mig ett dräktgäng i fallet) och vad värre är, jag tyckte att det då kändes som en god idé att börja förklara att jag inte var full (WHY?)vilket självklart gav totalt motsatt effekt.
Nu undrar jag, kära Bullen: Alla ni som vet och kanske varit med om liknande saker förut- är jag normal eller håller jag på att bli alkis? Varför händer detta mig nu? Är jag patetisk som typ somnar i hissen på väg upp till lägenheten? Är jag Linda Rosing nu när jag börjat porrdansa? Vad händer med mig? Tacksam för svar.
/Jocelyn

Nu glider vi in i helgen

2006-02-24T19:30:00.000+01:00

Ondast i veckan:
1. SEB Trygg Liv. Kan vara elakaste partypoopersarna i stan.
2. Mejlmannen. Mats Lindström har lyckats klå Glocalnet.
3. Alexander Bard, aldrig har en man i kortbyxor kännts så hotfull som nu.

Ny lärdom:
Curling är ju sjukt spännande. Sport alltså. Kanske ska ta och lyssna lite på vad Ekwall faktiskt säger i fortsättningen (fast det är svårt efter att ha sett bilden i senaste Café).

Roligast idag:
När fotografen jämförde Olle Palmlöf och Elita Löfblad som fotoobjekt. Och konstaterade att de jobbar med kameran på samma proffsiga sätt.

Nä,nu ska jag banne mig göra ett seriöst försök att ha en vit helg.

Matblogg är det hetaste heta

2006-02-23T09:09:00.000+01:00

Ah, lite mingel gjorde susen. Känner mig mycket piggare idag. Spyan var sig likt. Minns när jag var där första gången, för hundra år sedan. Drabbades av extrem panik när jag inte hittade utgången. Men igår var det trevligt. Diego-folket är så söta. Roligast var när någon frågade om det var jag som var på omslaget (eh, nej, det är nämligen Belinda Olsson!) och när Jens Assur frågade om vi inte hade hånglat någon gång. Är väl en av få som inte fått den äran...

Anyways, förstod av en bloggande kollega att det är matbloggar som är det nya svarta. Finns till och med ett bästa matbloggen-pris! Kan ett par recept (ilvilliga rykten om att min paradrätt skulle vara fiskpinnar och cous-cous, plain, till trots), så here goes:
Charmingdarlings rostade paprikasoppa, för 2 personer:

Gör så här:
1. Skaffa en handmixer. Det är det viktigaste.
2. Köp 3 röda paprikor, en tomat, en rödlök, hönsbuljong och en vitlök.
3. Skär varje paprika i tre delar, lägg in i ugnen (helst på galler) och ha hög värme. När paprikorna börjar bli svarta, ta ut dem. Och (och det är det här som är det roliga) lägg dom i en plastpåse i ca fem minuter.
4. Under tiden: Koka upp 3,5 dl buljong. Hacka löken, vitlöken och tomaten och stek dem mjuka.
5. Ta ut paprikorna och skala dem. Skär paprikaköttet i bitar.
6. Släng ned alltihop (förresten, det är det här som är det roliga) i mixern och kör loss tills soppan är hyfsat slät.
7. Lägg tillbaka blandningen i en kastrull och låt koka ett tag.
Servera med grovt bröd. Och hommus (måste också mixas=kul). Men det tar vi en annan dag. Lycka till.

Feberyra och mailinglistor

2006-02-22T17:29:00.000+01:00

Åh gud vilken dag.
Skrev en rolig artikel som sedan fösvann i ett datahaveri.
Note to self: Kom förhelvete ihåg att spara då och då. Nu hamnade jag precis på samma nivå jag var på kl 11 i förmiddags. Ville dö och börja gråta ett tag. Men tekniksnubbens hånfulla ton i rösten fick mig att nytända till. Och stressen i chefens ögon. Aj aj.

Tur att man inte är med på den där Elit-listan! Vuxenmobbing initierat av största wierdot i stan Alexander Bard. Ho ho, jag tror jag dör...Hängde lite med Mustafa Can i Malmö en kväll för ett år sen ungefär. Han är sjukt trevlig och väldigt snäll. Det skulle vara roligt om han startade en mailinglista och spred lite godhet och sköna ideal. Det är ju ungefär vad vi pysslar med här på Raskatt. Jag skulle lätt vilja vara med då. Oj vad jag yrar nu. Tror jag har feber.

Nä, nu får det bli lite alvedon och sedan vin förhoppningsvis. Diegopartaj på spyan på g. Frågade precis Joe Lionhead om jag fick haka på honom dit men han skulle ta med en dejt. Bah. Min dejt har brutit revbenen. Sant.

Ciao.

Allemansporr och stenålderssex

2006-02-20T12:45:00.000+01:00

Som tjej och innerstadsbo har jag helt missat fenomenet porr i skogen, något de flesta killar jag känner upplevde som en viktig ingrediens under sin uppväxt.
Känns som en generationsgrej också. Kidsen idag har ju porr bara tre klick bort, bekvämt och bra i hemmets lugna vrå.
Annat var det förr. Då var det räder i pappersåtervinningen som gällde.
("Man blev nedtvingad av de elaka moppekillarna. Så hittade man hockeytränarens årsprenumeration av Fib aktuellt")
Och då bar det raka spåret ut i skogen med fynden. Eh, skogen, liksom. Fattar inget. Känns bara kallt och fuktigt. Det måste ju ha satt sina spår. Att förknippa upphetsning och skam med doften av tall och mossa.
("Men det var för att ingen riktigt ville stå för porren. Den var allas. Precis som skogen. Allemansporr").

Hm. Nåväl. Ska inte döma. De flesta tjejer jag känner upptäckte sin sexualitet med hjälp av Grottbjörnens folk. Ayla (denna förebild, en riktig liten förhistorisk McGyver) och Jondalar...sjukt heta grejer.

Stressdrottningen- det är jag

2006-02-16T09:47:00.000+01:00

Men hallå hur kan det redan vara torsdag!!!

Hinner inte med mitt liv längre. Saknar mina glammiga frilansardagar. Då kunde man gå på roliga fester och tänka och fundera. Slipa om formuleringar hundra gånger. Ha vänner. Hinna gå till frissan/tandläkaren/gymet. Skriva tänkvärda saker på bloggen.
Nu är det baaara jobb och sova som gäller.

Och tänk om/när man får barn. Hur fan pallar folk med det? Det måste krävas någon slags extraturbo som jag misstänker att jag inte har.

Nä, det här har jag inte tid med längre.
Ciao.

Kärlek

2006-02-16T09:18:00.000+01:00

Jag vet, jag är inte ensam, inte på något sätt, men jag vill ändå tro att just min kärlek är den största och sannaste i jämförelse med alla andras. Jag snackar inte kärlek till andra människor, till ett barn eller ett husdjur - allt det där kan ju så snabbt förändras - jag snackar i stället kärleken till skor.
När jag var liten, säg 2, 3 år och de andra snorungarna packade ihop över godishyllorna på ICA över någon sunkig Snickers eller liknande som deras hårdnackade föräldrar vägrade bjucka på, så betedde jag mig lika panikskrikande ohanterligt i skobutiken. Jag formligen kollapsade av sorg när jag inte fick skorna jag ville ha. Och så har det fortsatt. Och fortsatt. Och fortsatt. Min skogarderob är stor och brokig och igår fick den en alldeles ny familjemedlem: Dröm-Chloe-skorna med träklack, breda remmar och rejäla spännen från vårens kollektion ligger nu i sin fina lilla låda hemma hos mig, och bara väntar på att få bära mig in i våren. Vi snackar nu verkligen true love: Skorna älskar mig, och jag jag inte bara älskar, jag avgudar mina nya Chloe.

/Jocelyn

Härligaste snubbarna

2006-02-13T09:00:00.000+01:00

Hoppas alla har haft en trevlig helg. Själv blev jag hela 28, vilket firades grundligt med hjälp av finaste vännerna. Dessutom har jag och Jocelyn kämpat hårt. Slagit våra huvuden ihop, slitit vårt hår och nästan blivit ovänner (asså, Bounce-nörden, kom igen!) Men som i alla förhållanden måste man lära sig att kompromissa och nu är den äntligen klar!

The List. De hetate mediesnubbarna just nu. Håll till godo.

1. Carl M Sundevall
Den gamla medieräven som blivit nattklubbschef för nya Spyan. Kan han
frälsa oss från den oreda och förvirring som uppstod sedan Berns
stängde igen? Hoppas det, vi är trötta på att irra planlöst över
Stureplan på nätterna.

2. Jonas Hassen Khemiri
Så söt. Så begåvad. Så kreddig. Snart sönderkramad. Och vi står gärna
näst på tur att lägga armarna kring hans hals…

3. Musse Hasselvall
Musse är inte bara charmig, trevlig och kul, han är också begåvad. Snart
sticker han till Mallis för inspelning som regissör av sin första
dramaserie. Kan bli hur spännande som helst.

4. Tarik Saleh
Han är ju så rar och fin. Och har gjort en begåvad och nödvändig film i sann Kalle
Blomkvist-anda. We like.

5. Ronnie Sandahl.
Det måste alltid finnas en valpig, smart-assad ung man som lider i
spalterna. Ronnie är årets Björn af Kleen och syns snart i de stora
sammanhangen.

6. Kristofer Steneberg
Basar för hetaste nya tidningen i stan, Diego. Är dessutom så gullig
att vi bara vill stoppa honom i fickan, ta med honom hem och mata honom
full med sockerbitar.

7. Singel-Peter
"Du är bättre än din frisyr" är en kommentar denne rolige, charmige smarte
man fått höra. Vi kan inte annat än hålla med. Kotlett - go away!

8. Daniel Frodin
Lång, snygg och sjukt trevlig. Teknikens världs chefredaktörs got it all!

9.David Dalmo
Okej, det är ganska fjantigt att dansa. I alla fall sådan däringa
streetdance när man är över trettio. Men vad gäller D Dalmo är allt
förlåtet. Han är så snygg och framförallt sexig att det faktum att han
inte rultar runt i våra sängar banne mig gör ont.

10. Sigge Eklund
Gav bloggen ett ansikte 2005. Och vilket ansikte sedan. Undrar vad han
tänker hitta på i år.

Ute:
Amir
Tänk dryg, pretentiös, coolhetskomplexfylld och överskattad. Tänk Amir
Chamdin.

Olle Palmlöf
Ärligt talat, hur fräscht känns det att festa loss med Ted ”Olyckan”
Åström. Han skrämde fan skiten ur oss som barn. Bassning på den va.

Grymmaste partyt- i Farsta

2006-02-09T09:38:00.000+01:00

Saker man tänker på ibland men oftast förtränger:

Att det, just nu, sitter ett gäng människor inspärrade i Guantanamo bay. Utan att vara anklagde för något. Utan att veta när de ska få komma därifrån. Och, efter att ha sett dokumentärfilmen Gitmo igår, kan man dra slutsatsen att de inte blir särskilt väl omhändertagna. Ovärdigt.

Könssjukdomar. Fan, alla får dom. Förr eller senare.

De där gångerna man inte var så snäll mot den stackars utstötta i klassen. Jo, ibland var jag också taskig.

Anyways.
Minglet igår var lite smånice. Träffade personer från typ alla perioder av mitt liv. Såg mitt gamla ex på avstånd. Hälsade på mina kompisars gamla ex. Och käkade skumma men goda snacks och drack en så stark drink att jag jag vaknade med sprängande huvudvärk.

Men det bästa var ändå Tarantino-skvallret. He he. Vilken snubbe. Kommer hit, hookar upp med dansk och svensk partyelit, drar kola tills det inte finns någon morgondag och beger sig till Farsta på efterfest. Lord, vad mitt liv är blekt i jämförelse.

ADHD vs somna i soffan

2006-02-07T16:11:00.000+01:00

Nu är den snart klar. Min och Jocelyns lista över hetaste mediasnubbarna just nu. Kommer i en blogg nära dig.

Annars då? Tja. Försöker komma över mitt aningens fiaskoartade våga vägra pensionärslivet-försök.
Det började förra veckan då jag insåg att jag inte sett insidan av Riche på typ hundra år. Än mindre varit full. Eller vädrat min fina vintergarderob. (Inte för att det egentligen är nåt fel på mysbyxorna och Prison Break-maraton. Men, som sagt. Det är ett tag kvar till pensioneringen.)

Så jag gick ut hårt. Onsdag blev det Brokeback mountain-premiär. Torsdag Cafe Opera-galej. Fredag after work med väninnorna och sedan utgång. Lördag..somnade i soffan. Söndag...somnade i soffan. Måndag..höll på att somna i soffan men blev i sista stund medryckt på Death Cab for Cutie på Berns. Idag..satsar hårt på att somna i soffan. Imorgon blir det Gitmo-premiär. Om jag inte somnar i soffan först vill säga.

Ok, det är nästan godkänt. Middag inplanerad på torsdag också. På fredag ska jag lite otippat till Patricia (yep, skepp ohoj, byrårock-spelning!).
Och på lördag är det ju Tranan, drinkar och lite födelsedagsfirande som gäller.

harettlivharettlivärintepensionärärintepensionärochabsolutintegammalochgråeller påvägininmedelåldernmedstormsteg.

Metavärldarnas krig

2006-02-03T15:51:00.000+01:00

Vad är det för värld vi lever i nu för tiden?

För det första: Hur många svaller och mingel-sajter och tidningar finns det egentligen utrymme för? Uppenbarligen hur många som helst. Minsta bok, tidning eller skiva ska det vimlas, fotas och fejas för. Inte mig emot. Lite gratisdricka och några kycklingvingar har jag aldrig tackat nej till. Men börjar det inte kännas aning överdrivet när antalet mingelfotografer överstiger antalet festdeltagare? Bara en tanke.

För det andra: Det här med anonyma alias asså. Aningens absurd metanivå på mitt fernetfärgade samtal med Singel-Peter på Riche igår. (Han är för övrigt hetast i stan enligt Alex Schulman). Ooops, råkade outa honom för min väninna skåningen, där i stimmighetens mecka. Han blev lite irriterad. Men fann sig snabbt och kontrade med: "Ja, ja. Men du har ju en blogg".

Touché.

Snart är det helg!

Kär...

2006-02-03T13:11:00.000+01:00

I ungen. Tamaras lilla tjej. Jo, jag blev helt kär. Fastän hon luktade ruttnande navelsträng och svett var det bara hennes sneda ögon, svarta, toviga hår och små, små nävar jag kunde se.
Är imponerad av, avundsjuk på och samtidigt lite skrämd av Tamara och hennes nya lilla familj. Coolt. Men skumt. Fast mest coolt. Eller skumt. Dags att börja fatta att det här, att kompisar får barn och gifter sig, kommer att bli vardag nu när jag inte är mer än fyra år från 30.

/Jocelyn

Nytillskott

2006-02-02T17:24:00.000+01:00

I lördags förmiddag fick en av mina bästa kompisar barn. Lilltjejen mår bra, men kompisen, Tamara, sprack och avslöjade att det finns en överhängande risk att hon kam komma att lida av "gasinkontinens" (har jag inte ALLTID sagt att det verkar helt vansinnigt att föda ut en unge den så kallade vanliga vägen? Den gången jag får barn ska mitt kejsarsnitt vara så sjukt planerat att inga utrymmen för liknande spricksituationer finns).
Ska träffa den lilla tjejen i kväll. Det känns underbart, men surrealistiskt. Tamara är den första av mina nära vänner som får barn. Jag minns för bara två, tre år sedan, när vi svinade på festival, var yra i dygn av pulver vi dragit i oss. Hur vi betedde oss och bedrog pojkvänner vi tyckte var ingenting jämfört med oss. Och nu detta. En liten välartad tjej som ammas av min stolta, nyktra, framgångsrika väninnna. Hon är fantastisk. Ja, säkerligen barnet också, men framför allt Tamara. Att hon vågat göra detta, fastän "du är för ung" "men karriären då?" "Kommer det hålla mellan dig och popjkvännen?" Är allt hon fått höra. Ser fram emot att få klappa, lukta, nosa hålla i den lilla bebisen, och kanske, kanske att den där känslan - längtan, som fått Tamara att fatta sitt familje-beslut, kan infinna sig, om så bara för en kort sekund, också hos mig.

/Jocelyn

Morgnar

2006-01-31T09:00:00.000+01:00

Att vakna tidigt (inga problem för mig, är OTROLIGT morgonpigg, rulla runt några varv i sängen, blinka och vänja sig vid det tidiga halvljuset. Inspektera vädret från den stora sängen under de duniga täckena. Känna att kroppstemperaturen är perfekt (inget kladdigt svett, inga stelfrusna tår) vända sig om och fastna i greppet hos någon man tycker om. Nojsa lite. Strunta i den dåliga andedräkten och börja hångla. Sex i massor. Sedan upp och in i duschen. Vi har sällskap i badrummet. Han fixar med sitt jag med mitt. Och efter det favoritstunden på dagen: Varm i skinnet, kallt i lägenheten; rusa mot sängen, vira in sig täcket och sakta bli lagom varmkall, laddad för dagen, i varenda muskel, nerv, känsla. I hela själen.
Frukost: Grova mackor och juice i sängen, eller snaskig smörgås från närmsta kafé. Bilen till jobbet: Du och jag. Pratar om dagen, drömmer om morgondagen. Vilket paradis. Vilken verklighet. Vilket gift.

/Jocelyn

Hej konsument

2006-01-29T14:52:00.000+01:00

Man vet att det är dags för en extreme makeover när man hamnar i ett AFA-gäng. Och smälter in. Det enda som separerade mig från antifascistkidsen i går på tunnelbanan var att jag höll hårt om en take away-kaffe från en global kaffekedja. Vilken tur att jag var på väg för att träffa Jocelyn, min alltid så piffiga och chicka modeguru. Och numera personal shopper. Behöver en sådan. Jag har någon slags shopping-störning nämligen. Kan bara shoppa om jag verkligen, verkligen är på humör. Det spelar ingen roll om jag så har plånboken full med stash och står och fingrar på något som jag inser att jag skulle se jäkligt het ut i. Den där speciella shoppinglusten måste infinna sig annars blir det inget.
Men.
När den väl dyker upp är det som att släppa fram ett vattenfall. Det krävs bara en liten puff på traven. Av någon shoppingtillvänd person. Som Jocelyn. Handlade således för 5000 spänn igår (en otroligt tjusig dubbelknäppt vårkappa med 60-talskänsla, en svart kråsig blus, ett par jeans m hög midja och en vårfräscht grön stickad lagom urringad tröja). Är fortfarande lite chockad. Men otroligt nöjd. Och snygg.

Sjukt

2006-01-26T09:51:00.000+01:00

Är vad det är hemma hos mig. Har åkt på den förbannade vinterkräkjäveln och var under gårdagen så svag och ynklig att bara att byta kanal var världens projekt som krävde halvtimmeslång planering.
Idag lite bättre dock, minns som i ett töcken scenerna från igår när jag lipandes och kräkandes tog mig över den hårt vindpinade Västerbron. OCh så hem och ner i sängen. Och så upp igen. Till toan. Och igen. Och igen. Och igen.
Fast det finaste med att vara krasslig är att alla blir så snälla. Piff kom förbi och slängde in magmedicin genom brevinkastet (can't blame her, smittorisken är garanterad innanför de här fyra väggarna) hon lämnade dessutom en påse med nyponsoppa och Cola utanför dörren. Vilken kärlek! Sedan kom N på lunchen med bröd, fil och ännu mer Cola. Syrran ringde och frågade om jag behövde hjälp med något och J sms:ade och undrade om han på något sätt kunde lindra mina rysliga plågor.
Så mitt i allt elände låg jag ändå fånflinandes, täckesinlindad och febrig, så enormt lycklig över att inte vara så ensam som man ibland kanske tror att man är.

/Jocelyn

Trött, så trött

2006-01-25T19:42:00.000+01:00

Har fått nog nu. Av:

Januari-permafrost-depression.
Pencillinkurer.
Svennis.
"Tjejer som tar för sig sexuellt bedöms fortfarande hårdare än killar".
Jobba kväll (Och missa allt det roliga).
Rutinartat liv.
Den obehagliga känslan av att mina vänner sakta men säkert försvinner in i periferin.
Kalopslukten i mitt badrum.
Avsaknaden av element i mitt badrum.
Sega människor som inte vill ställa upp på bild.
Fördomsfulla människor (speciellt inom Svenska kyrkan) som inte vill ställa upp alls. Tror jag går ur nu. Duger inte jag och min tidning för fiiina prästkärringar duger inte kyrkan för mig.
Förlamande trötthet.
Överflödskilon.
Mig själv. Och min gnällighet.

Tack och hej.

Redaktionsmöte i mina drömmar

2006-01-24T11:07:00.000+01:00

- Men om man skulle göra tidningen lite sexigare då?
- Nu börjar vi komma någon vart. Förslag?
- Jag vet, vi skulle kunna ha en anonym skribent som ligger med en ny kändis varje vecka.
- Perfa, sex och kändisar i en smetig combo.
- Vi kan kalla oss för Knullkommissionen. Eller Knullombudsmannen. Sätter det på krogsidorna.
- Fantastiskt. En krönika om hur det var, vilka raggningstekniker som användes, vilka ställningar som funkade och preferenser. Så betygsätter vi.
- Så kan vi ha en topplista i kinkyhet. Som vi låter vara kvar. Varje vecka tillkommer en ny kändis. Typ Lars Frölander ligger snäppet före Anders Lundin. Tilde Fröling bubblar. Eller nåt.
- Eller så snor vi det där "Gourmet och gourmand"-konceptet som lokaltidningarna har.
- Ja, en dubbelrecension! En reporter som har som mål att ligga så mycket som möjligt och en reporter som har lite högre krav på finess.
- Kanske en s/m-böjning?
- Lysande. Jag tycker vi börjar med E-type.

Vi är alla djur

2006-01-21T15:43:00.000+01:00

Sex är så konstigt. Om man verkligen tänker på det. Gnider sig. Slickar och smeker. Kroppsvätskor som rinner på ens kropp. Smärta och njutning. En av ytterst få saker som får en att känna sig levande. Ofta mot bättre vetande. Underkastelse och dominans. Snabbt eller långsamt. Älska eller knulla. Så långt bort från det poweryoga-ipod-latte-kejsarsnitt-gi-kontrollerade liv man lever i övrigt. Att slita av kläderna, trycka sig mot en annan naken person och gnugga sina kroppsdelar mot varandra. Blanda sig med någon. Sluta analysera, sluta tänka, bara göra. Det har liksom inget med något annat att göra. Ändå är det så viktigt. Ständigt närvarande. Antingen man får det eller ej. Konstigt.

Jävligt mogen

2006-01-18T22:28:00.000+01:00

Jag har börjat pensionsspara. (Det du Jocelyn, där konstaterade vi väl en gång för alla vem som är Spara och vem som är Slösa i vår lilla bloggduo). 200 kronor i månaden. Joråserru. Nu är ålderdommen tryggad. Inge Whiskas för mig inte.

Har också tagit över hela mitt lån på lägenheten. Nu banne mig, är det jag som håller koll på styrräntehöjningar.

Är där jag vill vara, yrkesmässigt. Fram till nu har jag mest haft en känsla av att vara på väg. Jobben har varit högst tillfälliga transportsträckor. Nu är det allvar. Dags att kavla upp ärmarna, släppa sargen och åka som fan.

Har en pojkvän. En riktig. Vi går på parmiddagar. Och träffar varandras föräldrar. Hi hi.

Fyller 28 om tre veckor. Således går det inte att förneka längre.

VUXEN.

Fast humorn blir nog aldrig äldre än en treårings. Skrattade hur länge som helst åt den förmodligen besvikna läsare som hittat hit till Raskatt genom en sökning på google med orden "lös fitta". Ja, det ska vara särskrivet.

Sjukt kul.

Ett ekonomiskt skämt

2006-01-18T17:41:00.000+01:00

Det är jag det. Vad jag menar är att min inställning till pengar är som ett mycket dåligt skoj. Den senaste månaden har jag brännt minst 5000 spänn på shopping. Och det vore väl okej om jag bara tjänade lite mer, inte hade en hyra på nästan sjutusen, en mobilräkning på 1800, en trave andra räkningar och ett okuvligt behov att gå ut och käka så ofta jag bara kan.
Jag vet inte om jag kan skylla på livskris, nytt jobb som kräver ett visst mått av ärtighet - förmodligen är sanningen den att jag bara är riktigt, riktigt puckad och tror att lyckokänslan jag får när jag hittar något jag verkligen, verkligen bara måste få äga, enbart för att plagget, skon eller accessoaren är så sjukt snygg - kommer att vara längre än det dygn som den ju max gör (visar det sig varje gång).
Jag kan inte hejda mig. Visst, jag är inte den enda som är svårt shoppingberoende, men det här är sjukt! Jag KAN inte hejda mig, för varje gång jag halar fram kortfanskapet tänker jag att: Det går ju. Det är inte så att jag behöver leva på luft och vatten direkt. Och det blir det absolut sista jag köper den här månaden (vilket det självklart aldrig blir).

Senaste köpen:

–Idag för typ två timmar sedan slog jag till på ett par Swear-stövlar på nätrea som om jag får bestämma ser till att fraktas hit från England illa kvickt
–En Whyred-kofta på NK-rean
–Lårhöga mockastövlar med spännen, vintagefynd
–En scarf med en förfärligt classy kuse på
–Byxor och tröja från H&M
–Svart skinnväska från Ylva Liljefors
–Grå stövletter från Din Sko
–Röd koftponcho med knappar, norgetröja, t-shirt med kattryck och röda pumps. Allt från Beyond Retro på Åsögatan i STHLM

Och det här är bara de senaste två veckorna. Snälla någon skjut mig, eller skicka mig på en kurs där jag lär mig att uppskatta livets "mjuka värden". Eller ta mina kort och klipp sönder dem (eller nej föresten, skjut mig hellre). Eller gör mig äckelpäckelrik. Eller, ja jag vet inte, skänk mig en insikt att åtminstone slippa lida av denna ständiga shoppingångest.

/Jocelyn

Semla och sorg

2006-01-14T12:14:00.000+01:00

Vinkade av en av mina finaste vänner igår. Hon ska dra till London och söka lyckan. Fan. Det är så tråkigt att jag tror jag förtränger det. Hon hävdar envist att hon bara ska vara borta i typ ett halvår eller så. Yeah right. Så sa hon sist också. Och kom hem efter fem år. Fast då åkte hon till asien runt. London är trots allt nästgårds.

Usch. Känner mig så icke-mobil. Känns..jobbigt att veta vad jag ska göra varje jäkla dag fram till slutet av augusti.

Ja, ja. Skulle väl gnälla om allt kändes ovisst också. Aldrig får man vara nöjd.

Har precis ätit årets första semla för övrigt. Är man skadat ätstörd om man tycker att det nästan känns perverst att hiva i sig grädde och mandelmassa?

NU blir det bio. Varannan vecka. Fan va skönt det är med helg. Ikväll blir det inflyttningsfest på söder. I Stockholms finaste lägenhet, har jag hört.

Omöjliga relationer?

2006-01-12T15:03:00.000+01:00

Om man tycker om någon väldigt mycket, men ändå inte kan få en relation att fungera så där underbart väloljat som i film (nej, jag vet att det kanske inte är en realistisk förhoppning, men något åt det hållet vill man väl i alla fall ha) betyder det då att hela upplägget är fel? Ska man verkligen behöva kämpa, eller är det så att det kanske är dömt att misslyckas om man kanske vill mer än man klarar av?

Ska på Filippa K-visning i kväll och känner mig av någon konstig anledning uppspelt pirrig inför evenemanget. Inte så att det är något särskilt egentligen, känner bara på mig att något så om inte spännande, så åtminstone otråkigt kommer att hända.

Är för övrigt trött på tjur-stylen vissa människor (både på arbetsplatsen och privat) håller på med. Visst, är själv inte någon sol alla dagar, det händer allt som oftast att jag till och med är oschysst, men tjurig är jag banne mig sällan.

Jobb-dags nu. Lyssna på den här: Har en intervju med Kikki Danielsson att skriva ut. Hon refererade till sig själv som en berguv. Eh? Coconut-Kikki?

/Jocelyn

Vill vara nöjd när jag dör

2006-01-11T16:18:00.000+01:00

Idag kom mormor förbi. Spelar ingen roll hur gammal och skröplig hon än är. Om hennes avkomma är sjuk så ska hon ta hand om den. Om det så krävs färdtjänst och käpp. Hon är snart 90, mormor. Och full av dödsångest. Hon börjar nästan grina i var och varannan mening. Sjukt jobbigt. Jag vill inte vara så full av ånger över mitt liv när jag blir gammal. Det verkar som att det absolut viktigaste för att undvika att hamna där, på det där bittra stället, är att 1. satsa på sig själv och 2. gifta sig med rätt person.

Alltså att göra det man verkligen vill. Ingen kommer någonsin att tacka en för att man ställde upp, offrade sig och blev en martyr. Och så måste man vara noga med vem man ger sitt hjärta till. Shit vad fel det kan bli. Om jag tänker efter, bara på min egen närmaste släkt och bekantskapskrets, så finns det stoff för en såpa värre/bättre än Dallas, Varuhuset och Rederiet tillsammans. Skilsmässor som görs upp i rätten, förskjutna familjemedlemmar, vuxna halvsyskon som plötsligt dyker upp, otrohet i åratal, you name it.

Och när mormor börjar yra om den där mannen som inte är morfar och som hon egentligen var kär i, vars kärleksbrev hon sparat i alla dessa år, det är då man fattar på riktigt. Hur viktigt det är att det blir rätt. För man vill ju inte ligga där, på sin dödsbädd och ångra sig.

Alla är sjuka

2006-01-10T11:54:00.000+01:00

Jag med. Äter pencillin och är hemma från jobbet för första gången i mitt liv. Halsfluss. Bättre än vinterkräkis iaf. Om man nu ska se det från den ljusa sidan. Snart kommer soppleveransen från min heta lover. Hi hi. Försöker se så piffig ut som möjligt i min misär. Inser att jag måste ha feber eftersom jag har matchat röd kofta, grön halsduk, rosa tröja och gråmelerade mjukisbyxor. Och dessutom tycker att det är snyggt. Glasögon och tofs är kronan på verket. Fasen vad ont det gör i halsen då. Försöker släppa tanken på att de förmodligen är irriterade på jobbet för att jag är sjuk. Man måste ju få va sjuk. Väl?

Är glad att jag masade mig dit igår iaf. Lunchade med en kollega och fick en härlig skvalleruppdatering. Visade sig att min chef vidarebefodrat ett mail till henne från en snubbe (som jag känner lite) som blivit sjukt tänd sedan han sett en vimmelbild på henne. Men i beskrivningen av sig själv skrev han, förutom lite skryt om sitt coola lyckade liv, att han "knullar bra". Det gick inte hem hos min skånska kollega. He he. Fasen vad kul det är med skvaller. Förutom när det gäller en själv då. Det konstigaste jag fått höra om mig själv är att jag skulle haft ihop det med Virtanen. Skumt. Och helt osant.

Det enda roliga med att vara hemma och sjuk är att jag har tid att läsa lite bloggar ordentligt. Love it, fortfarande. Gjorde också personlighetstestet som Sigge tipsar om idag. Jag blev en Idealist Teacher. http://keirsey.com/personality/nfej.html Det är jag och Oprah. Och Gorbatjev.

Konstiga saker med Moskva

2006-01-05T14:17:00.000+01:00

Efter fyra dygn i Moskva kan jag konstatera att min favoritstad på jorden fortfarande är det knäppaste, galnaste, vildaste, vackraste, stoltaste, sjukaste stället jag vet (Fatta. 12 miljoner ryssar två timmars flygresa bort. Vad gör jag här egentligen?).

Ett axplock av konstiga saker med nyårs-Moskva:

–Nästan ALLA bär pälsmössa. It's true.
–Man kan åka skridskor i Gorkijparken, hållandes någons hand och känna sig romantisk (till historien hör i och för sig också att den ryska skridskoisen är av lika skabbig kvalitet som den ryskproducerade bilparken. Mao, isen blev plötsligt vatten, jag skrinnade rätt i pölen och mörbultade mina knän). Självklart ringer under tiden Scorpions Wind of Change som ett mantra i öronen
–Det står tiometershöga fejkgranar (stålställningar med plastbarrkvistar på) översållade av blinkande plaststjärnor och regnbågsfärgade lampor i varenda rondell och gathörn.
–Hela staden blinkar av neonskyltar (som ett budget Las Vegas ungefär)
–Tjejerna har på sig hudfärgade nylonstrumpor, vita pälsar och minikjolar. Fastän det är 10 minus ute.
–Den jättelika Peterstatyn på Tverskaya har de satt på tomtedräkt och tomteluva
–På smygöppningen av nya coola Moskva-klubben bjuds alla på cigg (Gud, det känns verkligen exotiskt att få röka inomhus!) och rysk skumpa. På tolvslaget jublar alla och sjunger med i ryska nationalsången, sedan dansar tjejer i ballerinautstyrsel strippballet i små burar upphissade i taket
–Fest hos wannabe-rysk designer tjej. Kola på minitoan med en sjukt vilsen men snygg Olga
–Snicksnack med övercool (tyckte han själv i alla fall) New York-ryss (Lev) som såg ut nästan exakt som någon (valfri) medlem i The Strokes
–Taxi med vem som helst, när som helst vart som helst. För 200 rubel kör de dig till månen

Moscow, I love you!

/Jocelyn

Vad är grejen med apan?

2006-01-02T20:54:00.000+01:00

Men asså. Man åker till en helt okänd ö på en supervåghalsig expedition. Man hittar übergalna urinvånare som går på fultjack och har bortrationaliserat allt som har med tvål att göra. Man blir jagad av dinosaurier. Sa dinosarier, i övrigt stendöda på resten av planeten. Man slåss mot överdimensionerade myggor med k-pistar. Man ser på när en kollega blir inmundigad av en penisliknande träskmask. Mirakulöst nog lyckas man fly tillbaka till New york. Och vad tar man med sig till civilisationen, att visa upp. Jo, en APA.

Nä. Nu ska jag se Prison Break.

Den sista självande dagen av detta viktiga år

2005-12-31T11:33:00.000+01:00

Åh, känner inte för nyårsafton idag. Inte alls. Skulle vilja ägna dagen åt ett rejält fotbad, pedikyr och mys. Med klarröda perfekt ovala naglar skulle jag iklädd endast kimono, sitta med min lover och äta hummer. Och sedan, champagneorgie. Men. Istället blir det hets. Som vanligt alltså. Måste köpa strumpbyxor. Raka benen. Äta lunch med föräldrarna. Handla mitt bidrag till kvällens middag. Ska köpa dessertost. Kommer att bli packad och kravla runt i snödrivorna i Obsan och förmodligen dö av en missriktad raket. Eftersom jag känner på mig att det kommer att bli för stojigt och mest folk som jag inte känner tillräckligt väl för att öppna mig för är det bäst att jäg drar det viktigaste nu. Det vill säga årets bästa, värsta och förhoppningarna inför 2006. Here goes:

Bäst 2005: Att det äntligen hände. Jag fattade vad jag ska hålla på med. Och det funkar. Jag är inte dålig. Utan bra.
Sämst 2005: Sommaren i skåne. Fy. Och att jag körde upp två gånger och misslyckades. Misstänker att det aldrig blir något körkort nu.
Förhoppning inför 2006: Att jag ska våga mycket mer. På alla plan. Och att jag till hösten ska åka på en rejäl semester. Minst två månader i varma länder.

Puss puss och gott nytt år. Speciellt till Jocelyn som är i Moskva. Och till J som jag tänker mycket på. Och alla andra fina vänner. Stor kram.

Kan jag få din bäbis?

2005-12-27T14:24:00.000+01:00

Jag har alltid haft en ganska kontrollerad inställning till barn. Jag funkar bra med dem (de flesta alltså, förutom små, skrikiga, äppelkindade pojkar med binnikemaskliknande penisar. Den typen av barn är äckliga) och de tycker att det är kul att leka med mig. Jag gillar att hänga med dem, och ja ni förstår, min approach är avslappnad, och deras gentemot mig brukar också vara cool. Självklart har jag även övervägt detta med egen eventuell framtida familjebildning (herregud, inte många år kvar till trettio. Tick. Tack. TIck. Tack) och jag kan inte påstå att familjeupplägget känns jätteskrämmande (men ganska).
Hur som helst är dett ahur tankarna såg ut innan julen. Men så hände något. Min syster har just fått barn nummer två. En söt liten tjej (söt föresten, "utan tvekan det vackraste barnet i världen" passar bättre) och under juldagarna har jag hängt med henne konstant (bäbisen alltså). Och det sjuka är att det kändes som om jag inte gjort annat i mitt liv. Som om jag enligt någon hemlig inprogrammerad kod fattade exakt hur jag skulle hålla henne, vad hon behövde för att inte börja gny, hur hon ville ligga och vila mot mitt bröst, när det var dags för mig att vråla på syrran så att hon kunde dyka upp med käk (tuttarna alltså, är det inte sjukt vad fint inrättat allt är?)
Helt plötsligt har begreppet moderskänslor fått en högst verklig och tydlig innebörd för mig: Det är när man trots att all logik och praktiskt planering säger emot (herregud, jag är då rakt inte färdig med knarkande, partajande, resande och karriär. Och, eh, framför allt. Jag har ingen man lämplig för ändamålet) ändå känner kroppens nedärvda funktioner som ur en djup inommänslikg dalgång med kraft kräva: Snälla någon, befrukta mig!

/Jocelyn

Bästa och sämsta vingen

2005-12-25T12:19:00.000+01:00

Julefriden sänker sig. Har en lussebulle i var näve och njuter av mitt sprängfyllda tillstånd.

Festen på Tranan var nice som vanligt. Packad, nedspilld och fuktigt öldoftande vandrade jag hem på julaftons morgon, nöjd med mig själv, av någon anledning som jag inte riktigt kunde påminna mig om när jag vaknade. Tror det hade att göra med tärningsspelandet med tomtefar eller det faktum att jag ska starta band. Info om spelningar kommer att meddelas senare. Vi kommer att bli grymma. Jag ska spela elektronisk tvärflöjt.

Anyway, träffade många gamla bekanta från alla perioder i mitt liv. Alla dyker de upp på julfesten. Som en gammal gymnasiebekant uttryckte saken: När alla prettolantisar åkt hem för att fira jul finns bara de sköna stockholmarna kvar. Huvudet på spiken. He he.

Lekte lite lekar såklart. "Bra vinge, dålig vinge" tex. Konstaterade att för mig är det fortfarande Drew Barrymore som är min bra vinge och Grynet som är min dåliga. Min kompis Ms bra vinge är Sarah Jessica Parker och dåliga, hävdade hon, Barabara Streisand. Hm. Jorå, hon är rätt tjusig, lilla M.

Leken "Sämsta sexet" fick en ny klassiker också. Min väninna B berättade om ett amoröst läge då meningen "Ta mig som en liten flicka" yttrades. Och det var inte av henne.

Random

2005-12-23T10:26:00.000+01:00

I somras läste jag Sigge Eklunds hyllning till random-funktionen, blev inspirerad och bestämde mig för att återuppleva detta 90-talsdoftande CD-växlarstunt. Och jag kan inte annat är hålla med (HUR kommer det sig att I-podens randomfunktion alltid lyckas välja nästan exakt det man känner för att lyssna på? Den verkar liksom följa ens känsla, och gör aldrig helt vilda hopp mellan genrer utan jobbar liksom i mjuk linje. Är random utrustad med någon form av känsloavkännare?) och tacka Sigge för att han öppnat mina ögon inför randomens storhet.
Så idag, dagen innan julafton, sjukt öde på redaktionen lät jag släppa random lös och ledig. Och så här blev resultatet de tio första spåren:

Mulatu Astatke - Yègellé Tezeta (etiopiskt och underbart från Broken Flowers soundtracket)
Interpol - Evil (need I say more?)
Manic street preachers - You stole the sun from my heart
Notorious B.I.G - Whatchu Want (Featuring Jay-Z)
Rex the dog - Frequency (ojojoj! nu blev min ensamma fest sjujäkla vild)
Tim Räisänen - Halo
Princess superstar - NYC Cunt
The pixies - Dig for fire
Roky Erickson - Bloody hammer
Pantera - The badge

Fan-fucking-tastic!
/Jocelyn

Fina fiskarkompisar finnes

2005-12-22T16:10:00.000+01:00

Det är faktiskt inte så lätt alla gånger, att själv lyckas lokalisera, agna och hova in rätt fisk i den berömt överpopulativa sjön. Det är där vännerna kommer in i bilden. Det är snudd på plikt att hjälpa till i rensningsarbetet. Åtminstonde att fixa mask och flöte. Sedan får man ju göra jobbet själv såklart. Det kan gå snabbt eller dröja länge till man får något hugg. Men det är njutningsfullt att sitta där, på sin lilla pall och blicka ut över den blanka ytan som ännu är orörd och på alla sätt ren och fin. Och veta att det döljer sig massor av möjligheter under ytan. Fiskelycka eller ej, i slutändan får man sända en tanke till de där kompisarna som tvingade ut en i solljuset, satte håven i handen på en och hotade med stryk om man åtminstonde inte försökte.

Raskattsfest

2005-12-21T09:19:00.000+01:00

Haha! I kväll blir det kattafest på Riche när Charmingdarling och Jocelyn ska sätta i sig brakmiddag och finvin för att salutera det gångna blogg-, jobb-, karriär, relation- och vänskapsmässiga året. Och när man tänker efter; vad mycket det finns att fira! Charmingdarling har flyttat tillbaka från Malmö till Stockholm (tack gode Gud för detta) och i mycket rask takt jobbat i gång en framtid som nu ser mycket lovande (läs finfint jobb och nu senaste veckorna grym snubbe). Och för mig då? Jo tack. Relationerna är och har varit skakiga, har jobbat och sörjt mig mager (men det har det blivit ordning på den senaste månanden tack vare Ben & Jerrys glass Cookie dough), hunnit med en fantastisk New York-trip med inkluderande Heidi Klum-Helloweenfest, en hel del roliga radiojobb och efter nyår ny tidning, ny redaktion. Det funkar. För trots allt: Gamla hjulspår, vanor, ingångna beteendemönster och förutsägbarhet får mig att känna mig som en raskatt instängd i bur. Och såna kattor är aldrig helt nöjda. Mjau.

/Jocelyn

No hasch hasch, no julstämning

2005-12-20T14:06:00.000+01:00

Det är den 20 idag och jag känner mig ungeför lika julig som en het oas i Sahara. Här är några anledningar till varför:
–Den gångna hösten har typ allt hänt. Uppbrott, inbrott, avbrott, framåt, fest, avslut. Slut. Mentalt är jag fortfarande typ i oktober och är långt ifrån i kapp vare sig mig själv, mina handlingar eller tiden i största allmänhet.
–Jag har bott i en väska de senaste två månaderna. En slutsats jag kan dra av detta liv är att det behövs ett hem för att julstämning ska infinna sig (det är inte så att jag brukar julpynta, men lite lugn och ro hade nog tillfört en hel del bra-känslor)
–Den senaste veckan har jag hetsätit pepparkaksgubbar (typ 40 om dan, jag lovar, helt sjukt, jag kräks, vill inte se en gubbfan till i mitt liv, inte ens om den skulle komma med julen själv, nej TACK!)
–Julmiddagen som anordnades av jobbet visade sig vara en buskisuppstyrning där jag i ett förvirrat tillstånd (tydligen) avböjt skinka och snaps och i ställer förbeställt VEGETARISK HAMBURGARE. Vem tror jag att jag är? Regina Lund?)
–Julafton kommer innebära runtfarande över hela Värmland och halva Västergötland, för att slutligen landa hemma hos mamma. Upplägget känns lätt stressigt, men kommer att göra alla (förutom möjligtvis mig då) nöjda
–Jag har fem arbetsdagar kvar på jobbet, men har jobb som normalt skulle ta mig två, kanske tre veckor att fixa. Straffas skulle jag visst (okej, detta börjar urarta till en ömkelig martyrsmet. Förlåt)
–Var är snön? (Denna snölösa tillvaro ger mig inte bara ojuliga känslor utan också svår domedagsångest. Jag känner mig övertygad om att polerna vilken sekund som helst i Tsunami-style kommer att dränka varenda svenne. Buääää, jag vill inte dö! Inte än!)

/Jocelyn

Take a chill pill baby

2005-12-15T13:52:00.000+01:00

Sådär ja. Undrade just var den hade tagit vägen men nu kom den, julförkylningen. Så fort jag vågar slappna av i december så smyger den upp bakom mig och attackerar skoningslöst. Så nu sitter jag här, med spenatsoppa, esberitox, pressad apelsin, bafucin, alvedon, nässpray och mina proffsiga mjuka näsdukar i storpack.

Och skriver bloggtrams. Sorry. Men jag har feber.

Dagdrömde hela förmiddagen om den härliga Pripps blå-aktiga grillfest jag ska ha i början av juli. Mmm..jag, i fin klänning. Öl på is. Halloumi och spett. Vännerna, avslappnade fina och glada. Alla som vill får komma så länge de inte propsar på kubb.

Känner mig väldigt ambivalent inför julen. Den är ingen plåga. Mer som ett nödvändigt ont. Som ett tandläkarbesök. Julfesten på Tranan är ju lite av en life saver. Min julaftonstradition de senaste fyra-fem åren har varit rätt lyckad tack vare den festen. Med en tomteluva/stulen mistel/konstig skiva/ångest i sängen har jag vaknat den 24:e och masat mig upp lagom till jullunchen hos min morbror. Med gott samvete har jag lagt mig på en puff framför brasan och sippat glögg i lugn och ro. Somnar framför Kalle och orkar inte bry mig över alla misslyckade julklappar (”Åh, ett presentkort till nycirkus, vad kul”). Är man bara lagom bakis så funkar det mesta. Tips.

Anyhow, var på Astorias galainvigning i måndags. Fick champagne, snittar, godis och Casanova, Lasse Hallströms nya film. Är väldigt nöjd över att jag spottade Tommy Körberg på duken. Han spelar skönsjungande gondoljär i hela tre sekunder. Stort.

Nä, nu ska jag väl koka lite mer te. Måste bli frisk snart. Måste köpa julklappar. Måste hinna skriva klart grejer så jag kan få vara ledig. Och så finns det ju en fåfäng anledning. Känns inte så sexigt att behöva avbryta hångelstunder med nytt love interest för att nysa eller torka bort snor. Fast jag måste säga att det är feta pluspoäng att kalla mig ”het” fast jag producerar mer slem än en snigel just nu.

God jul.

Fruar och (störda) äkta män

2005-12-13T16:05:00.000+01:00

Hade nästan förträngt det här med Woody och Soon-Yi. Det var väl inte så himla farligt egentligen, brukar jag tänka när historien, aningen dunkel och grumlig av tidens gång, dyker upp i mitt medvetande. Stor åldersskillnad, är det så mycket att bråka om, egentligen? Nä, då har jag funderat mer på varför han, en av mina filmfavvisar, har svackat så hårt de senaste åren. Och blivit glad när jag hört att nya Match Point ska vara riktigt bra, en återgång till storformen. Tjoho!

Så jag var lite oförberedd på min reaktion efter att ha läst intervjun med Woody i decembernumret av Vanity Fair. Karln är fan inte klok.

Ok, Soon-Yi är inte hans biologiska dotter. Hon var bara hans frus adopterade dotter, som växte upp hemma hos Woody och Mia. Eh? Hallå? När Soon-Yi var 21 år hittade mamma Mia nakenbilder på henne, tagna av 35 år äldre styvpappa Woody. Fräscht.

De var kära. De var galna. De flyttade ihop och har nu två barn tillsammans. Numera 70-åriga Woody är nöjd och glad. Han ångrar inget (utom möjligen att han inte tog sig ur relationen med Mia aaaningens tidigare) Han kommenterar livet med Soon-Yi såhär:

” Now here it works like magic. The very inequality of me being older and much more accomplished, more experienced, takes away any real meaningful conflict. /../ I don´t ever feel like I’m with a hostile or threatning person. It´s got a more paternal feeling to it.”

No shit Sherlock.

Den perfekte mannen

2005-12-12T15:11:00.000+01:00

Någonstans därute måste han ju finnas: Mannen som har allt. Mannen som är perfekt. Och gör han det (vilket jag verkligen tror att han gör, eller kanske inte exakt som i mina fantasier, men någorlunda åt rätt håll i alla fall) ser han förmodligen ut och funkar kanske litegrann så här:

Han har Gael Garcia Bernals mun och näsa. Gael Garcia Bernals hår också för den delen. Och personlighet. Och begåvning.
Okej, det här spårade ju genast ur: Gael Garcia Bernal ÄR drömmannen. Han finns alltså! (Tänk att insikten bara damp ner så där rätt ner i knäet på mig så fort jag började skriva. Tyvärr hette hans senaste flickvän Natalie Portman och mot henne står jag mig kraftigt slätt)
Tänk sedan Gael Garcia Bernal och jag i en Dodge Charger. Jag kör självklart medan Gael sitter brevid och med extremt sexig spansk accent frågar om han kanske kan ge mig lite massage samtidigt som jag gasar längs med Floridas kust. Sedan stannar vi och dricker lite skumpa, blir småfulla och varvar mellan att hångla och babbla. Det visar sig att vi trots att vi kommer från olika världsdelar har innerlig förståelse för varandras liv och historier. Ett faktum vi båda förundras och förvånas över. Vi gillar till och med samma musik (och tycker båda om att ha sex till Led Zeppelins D'yer Mak'er) även om jag stör mig lite på hans fascination för Dylan som jag kan tycka känns gubbig. När vi senare på kvällen sticker på fest hoppar Gael Garcia Bernal i sin svarta, slimmade kostym, och jag i min prickiga 50-talsklänning med tyll och utpräglad Jackie O-känsla. Och sedan, på den där festen, som visar sig vara ganska tråkig smiter vi in på toan och där...

Åh herregud! Min skalles dagdrömmeri Exorcisten-stylee-tog-över mina fingrar och tvingade mig att dela med mig av denna mycket, mycket, mycket pubertala eftermiddagsfantasi. Förlåt!

/Jocelyn

Är en sån som gnäller i hemlighet

2005-12-12T12:26:00.000+01:00

Min granne är psykat intresserad av att spela Kent på HÖG volym. Han gillar speciellt den där hyfsat nya låten med barnkören. Den spelar han på repeat tre-fyra gånger per dygn. Gärna på natten, antagligen när han kommer hem från någon blöt men otillfredställande utekväll. Då, för att döva fylleångesten, slår han på Kent för att få rening. Antar jag.

För två är sedan väcktes jag tre på natten av att han spelade hårdrock så högt att min vägg vibrerade. Jag skulle upp och jobba dagen därpå och var måttligt road. Första tanken var att knacka på och skjuta honom. Men grejen är att han bor i huset brevid. Skulle alltså behöva klä på mig, gå ut i snöstormen, knacka på hos en total stranger (som uppenbarligen tycker att det är en bra idé att spela hårdrock på högsta volym en vardagnatt). Nja..kändes sådär. ”Men den där störningsjouren då” funderade jag. Har ingen aning om vad det är egentligen men jag ringde nummerupplysningen och blev kopplad till en snubbe som sömndrucket informerade mig om att han var Familjebostäders störningsjour. Jag bor i HSB.

– Men vad ska jag göra, jag måste få sova, frågade jag desperat.
– Ring polisen, sa snubben och lade på.

Hm. Ringa polisen. Hade aldrig gjort det förut. Klockan började närma sig halv fyra och musiken tystnade inte. Dunkade lite i väggen men det hjälpte inte. Så jag ringde polisen. Och bad till gud att grannen inte skulle stänga av innan de hunnit fram. Till slut kom en patrullbil. Mitt i natten hade jag två uniformrade poliser i mitt sovrum. Sjukt surrealistiskt. De höll med om att grannen spelade väl högt (puh!) och gick över för att säga till honom.

Fem-tio minuter passerar. Musiken spelar fortfarande. Inget händer. Då ringer min telefon.

– Eh, hallå, säger jag.
– Tjena, polisen här, du han öppnar inte och vi kan inte gå in utan misstanke om brott.
– Nehe.
– Så, lycka till, hoppas han slutar snart, sa polisen.

Morgonen därpå kändes nattens äventyr som en konstig dröm. Uppenbarligen hade jag lyckats somna till slut. Men jag undrar fortfarandeom grannen någonsin fick reda på att polisen varit och bankat på hans dörr. Lämnar dom en lapp kanske?

Och, nej, jag har aldrig konfronterat honom. Det är detta som det jobbigaste med hela historien. Jag kommer att få leva med Kent på repeat. För jag är för mesig för att säga till. Kommer förmodligen att tvingas flytta för att slippa ifrån eländet.

Svart och gott?

2005-12-07T12:58:00.000+01:00

Det är verkligen hög tid för mig att byta jobb (och det ska jag ju göra också, bra tre veckor kvar typ. Tick tack tick tack). Som sagt. Det är VERKLIGEN hög tid för mig att byta jobb, vilket väl bevisas av att jag den senaste halvtimman i stället för att skriva om mikrodermabrasio (say what?) suttit och verkligen vrålklurat på om det finns en enda typ av speceri (förutom lakrits) som är både a) svart och b) gott. Svart och gott. Jag kan liksom bara komma på blodpudding och det blir ju svart bara efter att man stekt det, dessutom är det ju inte gott utan lingonsylt. Utan lingonen och stekningen vore ju blodpudding alltså varken a) svart eller b) gott, alltså räknas det inte.
Vilken satans värdelös tankekedja att spendera så sjukt mycket värdefull tid på (precis som om det hade varit mer värdefullt att ägna samma tid åt att skriva om mikrodermabrasio).
Nej, nu ska jag tänka på Porsche Cayman S i stället. Jag körde en sådan i 178 km/h i helgen. Finnig, fet, blek och allmänt misslyckad som jag kände mig gjorde den upplevelsen ändå mig het. Måste ha en EGEN snabb bil och det snart (slår man ut kostnaderna så borde en sådan investering gå jämt upp med eventuella framtida terapiräkningar, med den skillanden att snabb-bil-körning är bra mycket roligare. Fast garanterat minst lika terapeutiskt)

/Jocelyn

Så jävla mesig

2005-12-06T12:41:00.000+01:00

Åh vilken tönt jag är. Jag har vetat det här sedan jag var typ 15. Och nu, 12 år senare är det inte mycket som har hänt. Jag tycker att det är scary när det inte finns ett på förhand givet facit. Säger fortfarande hårda kantiga saker istället för gosiga. Aningens mindre osäker. Men fortfarande lika neurotisk. (”Varför erbjuder han sig att skjutsa mig till sängaffären för att köpa sängmedar? Vi har ju bara känt varandra i en vecka. Han är bergis galen”)

Att en person bara kan vara sjukt gulligt snäll verkar inte riktigt kunna ta fäste i mig. Som sagt, tönt, det är jag det.

Fast det kommer nog. Fick syn på mig själv i en spegel vid grönsaksdisken på Ica igår. Jag log fånigt. Ti hi.

God jaktlycka

2005-12-05T12:20:00.000+01:00

I helgen var jag på jakt, och vi snackar inte jakt som i "norrlandssnubbe i flanellskjorta" - vi snackar jakt som i "räv och and (eller anka? Vad heter det?) med tweedjackan på, lilla jakthatten likaså, och sedan typ Mästerkatten i stövlar-stövlar med mönsterstickade knästrumpor till äppelknyckarbyxorna". När typ Strupsi eller-vad-han-hette (varför har överklassen så otroligt gayiga smeknamn?) frågade var jag hade mina jakthandskar (Du vet väl att det kan bli kallt att gå i drevet?) förklarade jag ödmjukt att jag inte var mycket till friluftsmänniska och därför helt befriad från all form av jaktutrustning och tillade sedan "Drevet schmevet what?". Det var i alla fall där jag hamnade, i drevet alltså, och något särskilt om jakt lärde jag mig väl inte, men jädrar att jag vet allt om hur det känns att få sly i pallet.
Hur som helst utvecklade sig helgen till att bli alldeles fantastiskt trevlig, även om själva jaktupplevelsen kändes något tveksam så var middagen med efterföljande brakfest en given succé.
Jag undrar vad jag hade haft för smeknamn om jag bara var lite mer von Snoffsentofs? Coki (nej, det är ju upptaget)? Jocee? Jossan? Cuccan? Kussimurran?

/Kussimurran von Snoffsentofs aka Jocelyn